Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Under Afrikas himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jan van der Gracht drog sina tunna läppar till ett
föraktfullt löje.
»Du, som begriper den saken bättre än jag, kan
begagna ett nytt gevär, jag, som är gammal, håller mig till
de gamla. Jag har inte brådt, jag, utan väntar, tills
rödnackarne komma inom skotthåll, det är bekvämare, och de
komma alltid, de ha intet förstånd, och gud har gifvit dem i
våra händer, för att vi skola upplysa det.»
Zimmer, son till en för tjugufem år sedan invandrad
tysk, kände de gamla holländska boerna för väl att inlåta
sig på en dispyt. Han fann det visserligen löjligt af en
klok karl att föredraga det rökbolmande muskedundret,
men han visste af egen erfarenhet, hur otänkbart det var
att omvända dessa halsstarriga gubbar, hvilka i hvarje
förbättring vädrade en hädelse mot gud och alltid svarade:
det dög förr, det duger nu ock. Samma hårdnackade
envishet hade han mött hos andra och han för sin del insåg,
hvilket oerhördt fel det var af dessa hvithåriga, församlingarnes
äldste, men han förmådde ej göra något åt saken. Hans
från sina germanska förfäder nedärfda, praktiska förstånd
märkte faran, som låg i detta sega fasthållande vid allt
gammalt, och han hade otaliga gånger pröfvat sitt hetsiga
ungdomsblod i ordstrider med de äldre. Och ständigt hade han
besegrats med ett oböjligt: gud vill det inte, gosse. De
gamle gingo endast de kända vägarne och deras söner och
sonsöner följde dem med samma orubbliga lugn. Till och med
sina goda ögon misstrodde de och deras vördnad för
traditionen afhöll dem från att pröfva nyheterna och undersöka
deras påstådda företräden. De tvingade hvarken sina åsikter
eller sin tro på andra, men de läto heller ingenting rubba en
jota däri.
Okunnig om hans tankar tog Jan van Gracht sina
mässingsbågade brillor ur sadelpåsen, torkade dem mot
rockskörtet och satte dem på näsan. Sedan kom hans nötta
bibel fram och när han slagit upp den sida, där han slutat
föregående afton, höll han boken på raka armar framför sig,
så att eldskenet föll på bladen. Halfhögt och i snörflande
näston läste han sitt sedvanliga aftonkapitel och så snart det
blifvit gjordt, knäppte han barnafromt ihop händerna för
att mumla igenom sin aftonbön och välsignelsen. Med
en ljudlig smäll slog han därpå igen bibeln, stoppade ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
