Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Under Afrikas himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
den i sadelpåsen, som användes till hufvudkudde, svepte
sin filt kring axlarne och lade sig för att sofva.
»Det har varit en hård dag», sade han sakta till Zimmer
»och jag känner mig trött.»
Tysken låg med armbågarne mot marken och hakan
i händerna. Han kände Jan van Gracht sedan barndomen
och hade som gosse setat i hans knä, men när han betraktade
honom nu, tyckte han sig se en helt ny människa.
»Jag sköt två rödnackar i dag», sade Jan, som mötte
den unge mannens blick. »Först den där officern, som såg
så präktig ut och vinkade så morskt med sabeln. Det var
ett vackert skott, när man betänker afståndet och att min
syn inte är så god som förr. Den andre var en liten karl
med plåsterlapp i ansiktet. Han såg sjuk och eländig ut,
rödnackarne ha dåligt manskap. Han kom litet bort från
de andre, när de sprungo sin väg igen, sedan kanonerna
börjat tala. Jag ropade åt den lilla karlen att stanna och
gifva sig, men då siktade han på mig. Jag sköt och
träffade honom i ena benet och han föll. Jag tänkte ge honom
en kula till, rödnackarne äro alldeles för många och ha
ingenting här att göra, men så tyckte jag synd om honom och lät
det vara. Han är kanske sin moders ende son, tänkte jag,
inte vill jag bedröfva en kvinna. Och så ropade jag åt
honom att ligga stilla och gick fram och gaf honom att
dricka ur min fältflaska. Stackars gosse, han var mycket
rädd och grät som ett barn, han trodde visst, att jag ämnade
krossa hans arma hufvud med kolfven. Det gjorde jag
inte, hvarför skulle jag det? Men hans gevär slog jag sönder
mot en sten, patronbältet gömde jag under en mjölkbuske,
det skall då inte ställa till någon förargelse mer.»
Ziipmer lyssnade halft frånvarande till gubbens
barnsliga pladder, Ehuru ung var han jämnförd med Jan van Gracht
en bildad man och han hade redan förutsett, hur slutet
på detta krig mellan två så olika motståndare skulle gestalta
sig. Men det var hans fasta föresats att hålla ut lika länge
som de andra, han var en äkta son till faderns gamla
fosterland och trofastheten utgjorde halfva hans karaktär, och
han glömde aldrig, att han frivilligt gått med, då hela
distriktet som en man grej} till vapen. Hans far
härstammade från Pommern och hade i kriget 1870-—71 tjänat sig
upp från soldat till underofficer för att sedermera emigrera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
