Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
»Van der Nath.»
»Hvad vill ni här?» frågade denne för andra gången
och lutade sig ned, som hade han tänkt taga upp en sten
och slunga efter flyktingen.
Karlen stödde sig flåsande mot stenmuren och ett
ondskefullt grin förvred hans ansikte. Han ämnade
svara något, men då han såg sig omkring och fann, att de
båda voro ensamma vågade han det ej utan fortsatte med
långa skutt sin flykt utåt slätten.
»Tjuf!» slungade van der Nath föraktligt efter honom.
Den andre stannade nu och finnande afståndet mellan
dem tillräckligt stort ropade han något, som fältkornetten
trodde innehålla en hotelse, att de nog skulle träffas.
Van der Nath stod obeslutsam, borde han icke stiga
till häst och rida ifatt karlen samt tvinga honom att säga,
hvad han menat, eller skulle han låta honom löpa? Han
höjde på axlarne, hvad förmådde en sådan där svag,
försupen stackare göra för ondt? Han såg helt enkelt löjlig ut,
där han skuttade sin väg barhufvud och med rockskörten
fladdrande efter sig. Men han var dock långt ifrån nöjd
med att hafva mött just den mannen i sitt eget hus. Han
ruskade bekymrad sitt hufvud, han kunde ej hjälpa, att
han fann det märkvärdigt. Nå, det fick väl vara, nu ville
han först och främst omfamna sin son. Och beredd att
trycka honom till sitt bröst steg Abraham van der Nath
öfver sin tröskel.
Huset innehöll blott fem rum, af hvilka det största
användes till kök. Han gick genom salen med dess enkla
möblemang, två omålade bord, sex klumpiga stolar och en
stor soffa, och han kastade därunder en mörk blick på
långväggen, där hans bössor förut hängt, de funnos ej längre,
det var krig i landet och segraren vidtog endast sina
försiktighetsmått genom att konfiskera dem. Van der Nath
öppnade dörren till nästa rum och steg in.
Ett högt glädjerop mötte honom och sonen släppte de
remtyg med hvilkas putsande han varit sysselsatt, för att
springa i faderns famn.
En lång stund höllo mannen och barnet hvarandra
omfamnade, och sedan den första öfverraskningens fröjd
lagt sig, sköt fadern sonen ifrån sig och sade beundrande.
»Hvad du vuxit på dessa månader, Isak.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
