Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6i
»Såvida ej samtliga familjefäder infinna sig där,
brännes er gård ner. Nu kan ni gå.»
»Jag tackar er, herre, för att ni gifvit mig två dagar att
föra undan mina tillhörigheter.»
»Hvad nu, vägrar ni lyda.»
»Jag kan inte och förmår än mindre.»
»Är ni inte en af församlingens äldste?»
»Herre, det är mina landsmän, som satt mig därtill.
Så länge jag endast vill det, som alla se vara dem till gagn,
lyda de mig nog, men går jag fiendens ärenden, hvilket aldrig
sker, skola de spotta åt mig och det med rätta. Herre,
jag är snart nittio år, jag är för gammal att gå öfver till ett
annat läger.»
»Gå, Muller, ert prat ändrar ingenting. Och finns
inte hela församlingen vid kyrkan i öfvermorgon, kan ni
bereda er på det värsta.»
Det lästes hvarken fruktan eller hopp i gamle Piet
Mullers skrynkliga drag, han gick lika tyst som han kommit.
Och i vagnen knäppte han hop de torra, svaga händerna
och bad ödmjukt, medan kafferpojken piskade hästen till
halft sken.
Polisofficern stampade ursinnig i golfvet och gick
sedan bort till en dörr i rummets bakgrund. Han öppnade
den och ropade argt:
»Kom fram, Blenkins eller Jenkins eller hvad tusan
ni heter.»
»Sisyfus Blenkins, herr öfverste», svarade en
inställsam röst, och samme karl, som van der Nath jagat från sin
gård, steg öfver tröskeln. Han var klädd i ett slags
slus-kigt halfelegant kostym, hvilken tydligen ej förfärdigats åt
honom, utan blifvit köpt i någon affär för aflagda
manskläder. På händerna hade han dragit ett par svarta handskar,
som likväl ej voro i bättre skick än att de lämnade
fingerspetsarne bara. I händerna höll han en stukad, men
nödtorftigt upputsad hög hatt och en billig promenadkäpp samt
närmade sig bordet föga olik en strykrädd hund. Där
stannade han och ställde sig i en utstuderad position med
högra benet krökt öfver det vänstra och höften lätt stödd
mot bordskanten. Allt hos mannen antydde moraliskt
och fysiskt förfall, den krokiga ryggen, de skelande, vattniga
ögonen och den tassande gången. Han var kort sagt en
Abrahams oj jer. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
