Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iö2
af dessa olycklige, hos hvilka vanan vid förödmjukelser
kämpade med vissheten om, att ej hafva gjort sig
förtjänt af något bättre.
Polisofficern mätte honom från hufvud till fötter med
en föraktlig blick och började tvärt:
»Det var ett godt råd ni gaf mig! Ni har
naturligtvis lyssnat till mitt samtal med den halsstarrige gubben?»
»Herr öfverste ...»
»Ni vet mycket väl, att jag är major.»
»Jag vet äfven mycket väl, att herr majoren borde
hafva varit öfverste för länge sedan.» Karlen slickade sig
om munnen, som om han läppjat på en synnerligt
välsmakande dryck och flinade själfbelåtet, han tyckte, att han
lagt sina ord väl.
Hur tarfligt hans smicker än var, höll majoren till
godo därmed, men han ägde nog känsla för det passande
att ej visa sig tacksam.
»Svara på min fråga!» sade han barskt. »Lyssnade ni?»
»Herr öfversten... ursäkta! herr majorens röst är
ovanligt klangfull.»
»Ni hörde alltså, hvad gubben sade?»
»Tillåt mig anmärka, att jag förutspådde en
dylikutgång. Jag sade också, att all godhet är förspilld på dessa
människor. De se ej saker och ting med samma ögon som
vi, hvilka åtnjutit civilisationens välsignelser . . .»
»Prata inte skräp!» afbröt officern kärft. »Gif mig
ett godt råd, ifall ni kan, hvarom icke . . . drag för tusan i
våld, jag är inte angelägen om er närvaro.»
»Herr öfverste . . . ursäkta, herr major, men ni medger
väl, att min glömska i detta fall är ursäktlig. Jag känner
distriktet på mina fem fingrar.» Han höll upp ena
handen framför sig och betraktade med en vemodig
hufvud-skakning sina trasiga handskar. »Jag har vistats här i två
år, innan kriget bröt ut, det krig, hvartill den gamle
tjurskallen i Pretoria och hans anhang nödgat mitt dyra
fosterland. Jag innehade en betryggad ställning, åtnjöt — jag
vågar utan skryt säga det själf — ett stort anseende hos mina
grannar och hade troligen stannat här till min död, så vida
icke dessa krigiska förvecklingar gjort det omöjligt för mitt
patriotiska sinne. Dessutom väckte min nationalitet,
hvaröfver jag alltid öppet uttalat min stolhet, ond blod bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
