Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
är det min tur att sparka. Jaa, titta gärna ut genom fönstret,
där står sex karlar med laddade gevär. Hvisslar jag, komma
de in och bevaka dig, medan jag söker igenom hela huset, vi ä’
ute på en liten expedition, ser du. Vi ska’ söka mausergevär,
den regering, som nu håller sin faderliga hand öfver er,
anser det onödigt, att ni ha några sådana, den har funnit
er syn litet dålig, ni ta’ så lätt miste på en jacka af khaki
och en smygande varg, ni handskas i allmänhet för vårdslöst
med edra skjutvapen. Ni ä’ med ett ord inte pålitliga och
man är mycket rädd om ert välbefinnande, man fruktar,
att ni kunde skada er genom ert ständiga väsen med bössorna,
och därför ska’ ni afväpnas fullständigt.» Blenkins fann till
sin förnöjelse, att han var inne på rätt väg och upprepade
sitt »fullständigt» flere gånger å rad. Därpå gick han vidare
i samma hånfulla ton. » Det är förstås sant, att kaffrerna bli
litet bångstyriga, när de få veta, att ni inte ha några bössor
längre, de skola säkert roa sig litet här och hvar med edra
hustrur och döttrar, men sådant inträffar i alla krig, och ni
ska’ inte klaga, det misskläder karlar. Hi hi hi, gamle
gosse, du ser inte glad ut, du tycker inte om den här historien.
Nå nå, det förundrar mig inte, att du rynkar ygonbrynen och
skär tänderna, det förundrar mig som sagt inte, men du är
ju änkling och har bara din lille Isak kvar, hvad hin angår
kafferbykets små muntrationer dig?»
Det var endast med en oerhörd kraftansträngning van
der Nath lyckades betvinga sin vrede. För att frestelsen
att gripa till våldsamma medel ej skulle blifva honom
öfver-mäktig, vände han sig bort, en enda blick på Blenkins’ af
whisky och hat skinande anlete skulle ha kommit honom att
förlora själfbehärskningen, och han anade, att han behöfde
taga sig till vara just nu.
»Ja, min gode Abraham, så går det till i krig. Men
det var inte om den saken, jag skulle tala med dig. Som
du nog inser, har jag ett annat ärende. Du tror kanske,
att jag sitter här och babblar för ditt höga nöje. Misstag,
gamle gosse, ett fördömdt stort misstag, jag struntar
uppriktigt sagt i hvad du tänker och tycker, jag är här för att roa
mig själf och hämnas.» Han slog näfven hårdt i bordet och
upprepade med ett uttryck så triumferande elakt, att van der
Nath blef än mer misstrogen och beslöt att fördubbla sin
försiktighet. »Hämnas, sade jag. Hörde du, Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
