Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
knytnäfve och slöt ögonen, beredd att mottaga
dråpslaget.
En kort stund efteråt vågade han till hälften öppna
ena ögat, förundrad öfver att ännu räknas till de lefvandes
antal. Van der Nath var borta, han stod vid väggen, från
hvilken han med grymt välbehag tog ned den grofva
flodhästpiskan. Blenkins’ knän veko sig, hans muskler slappades,
hjärnan upphörde att förnimma och med ett svagt stönande
sjönk han rak lång omkull på golfvet och blef liggande.
Det föll ej van der Nath in, att den andre skulle kunna
begagna hans frånvaro till flykt. Han hade höjt sin hand
för att krossa honom, men hållit inne midt i slaget, och
mer lik en sömngångare än en tänkande och kännande
människa gick han att hämta piskan från dess krok. Han tog
den, drog smeksamt den långa snärten genom sin vänstra
hand och återvände till Blenkins, genom hvars af ursinnig
dödsfruktan fullständigt förlamade kropp den ena ryckningen
efter den andra drog. Van der Nath lutade sig ned öfver
honom och lugnt, till och med metodiskt vek han upp offrets
röck, slet sönder hars väst, ref itu skjortan och blottade
hans rygg. Allt försiggick så långsamt, hvarje liten detalj
fullgjordes så omständligt, att Blenkins redan i förväg förnam
slagens sveda, och ehuru hans hjärna arbetade så förtvifladt,
att han tydligt kände vansinnet närma sig, förmådde han ej
göra en enda rörelse eller utstöta ett rop efter hjälp. Än
en gång drog van der Nath snärten pröfvande genom handen
och nickade gillande, då han fann dess kanter tillräckligt
hårda och hvassa, så höjde han armen.
Det första rappet föll hvinande ned öfver den nakna
ryggen och framkallade en lång, röd valk från skuldra till
skuldra.
En sprittning skakade Blenkins från hårfästet till
fotsulorna. Han trodde sig skrika högt och det oaktadt trängde
ej ens ett stönande öfver hans hvita läppar. Hans ögon
voro slutna, pannan hvilade mot golfvet och han låg
hjälplöst utsträckt framför sin obeveklige fiende. Han visste
sig vara en död man och hans vanvettiga fruktan hindrade
hvarje försök till motständ.
Van der Naths ögon stirrade glanslösa och tomma ut i
rymden, hvarje redig tanke tycktes försvunnen bakom dem.
Han hvarken hörde eller såg, tid och rum fanns ej mer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
