Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
tunga bördor på våra skuldror, och vi tro oss handla klokt,
når vi kasta dem från oss. Det är oklokt, ty det är icke
rätt, jag vet det, jag, som sett. Och nu skall jag gifva dig
det bästa, en vän kan skänka en annan vän. Om någon
slår dig på den högra kinden, vänd strax den vänstra till!
Och du skall aldrig tröttna att taga emot slag! Och ju
hårdare du blifver slagen, desto mer skall du ödmjuka
dig i ditt sinne, och en gång skall du hinna så långt, en
människa kan det, och du skall blifva värd det namn,
du och alla andra med orätt bära. Men du får icke slå
igen.»
»Jag kan icke böja mig så djupt», sade van der Nath
sakta.
Skuggan skakade deltagande sitt hufvud.
»Den, som vill se, skall se», hviskade den, upplöstes
till intet och var borta.
Då sporrade van der Nath sin häst och red hemåt,
men hela vägen tänkte han blott på Piet Muller och den
onödiga långa omväg, han en gång gjort förbi den slagne.
Nu satt han här och stirrade med uttryckslösa ögon
på hustruns porträtt. Hur länge han setat, visste han
ej, oupphörligt kommo nya tankar, föste bort de gamla
och beto sig fast en stund, tills de i sin ordning blefvo
undanträngda af andra. Det drog ett brokigt virrvarr
af ondt och godt, mest ondt, ty han var en förtviflad
människa, af gränslös kärlek och vildt hat genom hans hjärna.
Han var en bruten man, utan hopp men också utan
fruktan, det värsta hade redan skett och det fanns intet mer,
intet, han famlade omkring i den oändliga tomheten.
Hämnas? På hvem? Den han kunde träffa, var
antagligen den minst skyldige. Nej, han skulle böja sig, men
icke så djupt, som Piet Mullers skugga sagt, icke så djupt.
Han kände på sig liksom för att pröfva, ifall det
verkligen var han själf, som satt här, och när han kom att
betrakta sina händer, märkte han blod på dem. Han
reste sig och såg uppåt. När han stått så en stund med
trotsigt bakåtböjdt hufvud och ögonen riktade mot
höjden sade han:
»Det var för mycket!»
Han väntade en stund som på ett svar. Så kommo
nya tankar. Han tog ned hustruns porträtt från väg-
Abrahams ojfer. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
