Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
. . . guds beläte . . .
Van der Nath vaknade ur sina halft virriga drömmar,
lyssnade förströdd till det jämrande ljudet ur fjärran och
log däråt. Sedan knöt han ihop de tanketrådar, Westhuizen
omedvetet räckt honom, följde dem ett stycke för att sedan
slå in på en annan väg, och blef mycket förvånad öfver den
lätthet, hvarmed det skedde.
»Hvad tjänar det till att banna eller vredgas», tänkte
han. Deras böner nådde ingen, deras verop förklingade ohörda.
Allt hvad mannen bredvid honom i likhet med tusentals
andra åstadkom därigenom, var att sätta några luftvågor i
dallring. Hur många klagoskrin från osjäliga djur och
utpinade män, från skändade kvinnor och ihjälskrämda barn
hade ej dött bort på samma sätt, knappt väckande ett eko?
Han log om igen åt sig själf, åt den andre, åt allt. Var väl
hela lifvet värdt en förbannelse? Och äfven om det var så,
hvad tjänade den till.
»Det är krig i landet», sade han sakta och utan att vidare
tänka därpå upprepade han de ord som tycktes hafva grott
fast på hans tunga, »och sådant händer i alla krig.» Han
slog ut med handen och lät den sedan sjunka ned vid sidan.
Westhuizen morrade till som en retad bandhund.
»Förbannelse, säger jag», hväste han ansträngdt.
Van der Nath höjde på axlarne. Han visste, att
männen, som minskade sitt fosterlands ära för att öka hvad de
trodde vara sin egen, skulle gjort detsamma, om detta utrop
nått deras öron, de hade ju intet annat än en axelryckning för
sina egna landsmäns lidanden. Hvad var väl allt hvad de
sågo och gingo igenom här nere värdt? •—• En loj rörelse på
skuldror, som uppburo millioners öden. Han kom utan att
veta hur att erinra sig ett samtal vid en lägereld med du
Wallou. » Politiken är bara prat, då man inte är den
stark-kaste», hade den elegante kommendanten yttrat. Ja, det var
väl så, van der Nath ansåg sig för olärd att våga döma om
dylikt. Men betydde då människokärlek och religion intet?
Han hade trott på sin bibels ord och han hade hört uppgifvas,
att fienderna berömde sig af att vara kristna. Var det
verkligen möjligt, att religionen heller icke var något annat?
»Nej», sade han tyst, men energiskt, han hade trott och
försökte det ännu, »men ...» Men dessa män, som beröfvat
honom och så många andra allt, drogo äfven undan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
