Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 50
drunknand.es sista halmstrå: hans tro. Han behöfde blott
se sig omkring för att märka det, icke engång mörkret
lyckades dölja bevisen därpå. I stället för kärleken, som är
hela världens drifkraft, hade de satt sin hänsynslösa
egen-nytta utan att det minsta fråga efter, hvad den tillfogade
andra . . . och de voro på väg att lyckas. Ja, ja, de skulle
få rätt och de, som voro nog barnsliga att tro, gingo under.
Nå, då återstod ensamt det, han längtade efter, och han
gjorde rätt däri, det såväl som alla andra krig sade ju,
att lifvet icke ägde något värde. Han frös till och svepte
kavajen bättre omkring sig, ty klagande och på samma gång
hotande tyckte han, att en döende vindfläkt från kullarne,
som de närmade sig, tjöt:
. . . guds beläte ...»
Det var afton och de båda männen kröpo ned bakom
en klippa, som lämnade dem skydd mot vinden. Det var
tyst och mörkt och natten höljde varsamt sin täta slöja
öfver jorden och några bleka stjärnor lyste på ett ofantligt
afstånd mellan molnflikarne liksom för att undrande fråga,
ifall det som tilldragit sig var en verklighet och icke blott en
elak dröm.
Då en svag strimma bebådade den nya dagen, reste
de sig från sitt fuktiga nattläger, betslade sina springare
och redo vidare. Krigets minnesmärken på sin väg frågade
de knappt efter, de voro vana vid åsynen af brända gårdar,
halfupplösta kadaver och spillror i stora högar. Af många
tecken syntes, att de ej befunno sig långt från en af de
kämpande arméerna, deras själfbevarelsedrift väcktes och de
iakttogo en försiktighet, som borde skydda dem för alla
obehagligare öfverraskningar. Spänningen låg i luften, en
aning sade dem, att något skulle ske, deras ögon spejade
forskande in i alla vinklar och vrår, och van der Nath rycktes
fullständigt upp ur sin dvala af det väntade.
Hästarne voro uthvilade och föllo frivilligt in i en rask
traf, som snabbt förde ryttarne upp på en bred ås, från
hvilken de visste sig skola få en öfverblick af nejden. Och
när de väl hunnit dit, fingo de bevittna ett skådespel, som
kom blodet att strömma hastigare genom deras ådror.
Nedanför dem bredde sig en stor slätt, längst i norr begränsad
af tvänne höga kopjes, kring hvilka ett myllrande lif rådde.
»De våra!» utropade Westhuizen och beredde sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
