Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
•stänkta, blodiga männen, som trängdes kring anföraren,
•och när han såg deras dystra miner och förnam en
hånfull anmärkning, skymdes hans ögon af tårar.
»Gif er!» sade han brådskande och sträckte händerna
mot dem.
»Åh!» inföll Jan van Gracht ovänligt, »det hinna
vi nog. »Och han, som eljes alltid bibehöll sitt lugn
©rubbadt, bröt plötsligt ut i en oresonlig vrede och skrek:
»Hvad vill ni här, fördömda olyckskorp? Ni med ert
svammel om broderskärlek och sådant där strunt, som
•aldrig är vardt en vitten. Har ni sett en enda människa
bry sig om det, hvad? Tala om, hvad rödnackarne
svarade, då ni skulle omvända dem! — Gif er, gif er!
Dumheter! Och om vi gifva oss nu, hur tror ni det går med
våra vänner därborta, säg? Jo, de äro efter dem som galna
hundar. Gå er väg, säger jag, gå er väg! Eller ännu
bättre, tag ett gevär och skjut!»
»Herre i himmelen!» stammade missionären upprörd
■och slog afvärjande framför sig, då Jan van Gracht
verkligen ville lägga en bössa i hans händer.
»Ja, där finns han, men på jorden är han inte»,
fortfor Jan lika häftigt, »eljes skulle väl människorna bry
sig litet om honom, men det göra de inte, det vet ni och
jag och alla andra. Åh, att jag behöft lefva sjuttio år
för att lära mig det, åh, att jag . . . nej, det tjänar
ingenting till.» Och lika oväntadt som hans ordström börjat
forsa, slutade den att rinna, Jan van Gracht torkade svetten
från sin panna, satte sig på marken och putsade sitt gevär.
En trumpetsignal ljöd från slätten, och när männen
vände sig ditåt, sågo de en officer jämte en trumpetare, som
■svängde den hvita flaggan, närma sig.
» Låt dem ej komma så långt att de se, hur få vi äro », sade
Jan van Gracht till van der Nath.
»Var lugn», svarade denne, »jag glömmer ej, hvad jag
lofvat de Vlies.» Han-klättrade öfver förskanSningen och
gick ett stycke utför’kopjens södra sida, där han stannade
-och väntade, tills parlamentären kommit på ungefär tjugu
stegs afstånd, då han häjdade honom med ett kärft: »Hvad
vill ni?»
Med stram hållning gjorde officern halt och framförde
-en kort uppmaning till försvararne att gifva sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
