Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Van der Nath, som på allt sätt sökte vinna tid, låtsade
fundera öfver förslaget, och då officern visade tecken till
otålighet svarade han, att han först måste rådgöra med sin
kommendant.
»Hur lång tid åtgår därtill?»
»Ja», van der Nath funderade ånyo, »två timmar,
förmodar jag, kanske tre.»
Officern, som noga granskat den fientliga ställningen
och sett, hur fruktansvärdt granaterna härjat, höjde på
axlarne. Det var helt enkelt oförskämdt att begära ett
dylikt uppskof, och han började ana, att regementschefen
begått en oklokhet, då han på eget bevåg afbröt anfallet.
»Jag skall meddela min öfverste ert svar, för min del
hoppas jag, att han ej fäster afseende därvid», sade han
mycket stelt och återvände med trumpetaren, efter att.
hafva kastat ännu en blick på den, som han visste det vara
en plikt för honom, glädjande synen af en liten rännil med
blod, som sipprade fram mellan ett par klippor, och på några
sårade, som vredo sig i dödsryckningarne.
Förundrad öfver att se anfallet afstanna hade
emellertid öfverbefälhafvaren sändt en adjutant till öfversten, som
erhållit det smickrande uppdraget att intaga kopjen. Det
Var en fråga, som ej framställdes under de mellan gentlemän
Vedertagna formerna, budbäraren gjorde, och ehuru han
betydligt mildrade ordalagen, kvarstod dock tillräckligt för
att öfversten skulle inse, hvilket ohjälpligt fel som begåtts.
»Eftersom herr öfversten frivilligt tycks vilja afstå
från befälet, har general», adjutanten nämnde namnet
på en för sin oförskräckthet känd officer, »skickats hit, han
skall fullfölja, hvad ...» Adjutanten afslutade ej sin mening,
den olycklige öfverstens blick blef så bedjande, att han icke
hade hjärta därtill. Och öfversten, som visste med sig, att
han uppfordrat motståndaren endast för att skona sitt eget
folk, blef ursinnig öfver den dumma känsla af mänsklighet,
som narrat honom därtill. Med bistert rynkade ögonbryn
kastade han en fråga mot den nyss återkomne parlamentären,
som öfverbringat det nekande svaret:
»Hur många tror ni de äro, löjtnant?»
»Högst hundra man.»
Öfversten skickade honom till artilleriet med
befallning att omedelbart börja leken på nytt och gaf order om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
