Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°3
Nath såg mannen, som alltjämt klättrade utför sluttningen,,
och sprang efter honom.
»Hvad, dina tårar rinna, min vän?» sade han och såg.
honom in i ansiktet. »Ja, gråt du och gråten alla! Gråten*
kvinnor i landet och på andra sidan hafvet, gråten öfver
eder dårskap och eder hjärtlöshet, gråten fäder, makor och
mödrar, må tårarne strömma hos er som blodet hos oss,.
I hafven själfva valt. Men du, vän, kom tillbaka, kom!»
Mannen stannade försagd, så sade han sakta:
»Min dotter är därborta.»
»Gif ditt lif för hennes! Kanhända himlarnes och
jordens herre skall mottaga ditt offer och skona henne för din.
beredvillighets skull, kanhända han skall visa barmhärtighet
mot ett oskyldigt barn, som ännu icke hunnit göra något ondt,,
människor skola aldrig förlåta.»
Mannen kastade en lång, talande blick mot norr och;
började åter klättra uppför klipporna.
Van der Nath hade aldrig sett mannen förut, kände icke
hans namn och visste ingenting om honom, men han såg en,,
som fattat sitt beslut och lugnt, om än motvilligt gick till
det gemensamma målet. Han omfamnade honom, och
kyssande hans skäggiga kind sade han:
»Gif... gif... tröttna aldrig att gifva!»
Och hållande hvarandras händer gingo bägge tillbaka
för att dö på sina poster.
Från slätten steg ett högt brus upp till männen på.
kopjen, skyttelinierna förstärktes och breddes ut åt sidorna
för att gifva anfallet större kraft och plötsligt började
kanonerna dåna på nytt.
Van der Nath sprang upp på klippans högsta punkt,,
slet af sig kavajen, blottade bröstet och stod obetäckt vänd
mot fienden, hvars snabbeld afgafs så hastigt, att de enstaka
skotten ej förmådde göra sig hörda hvar för sig, utan allt flöt
samman till ett vildt, skrämmande larm. Hans yrsel
steg till något ofattligt, bröstet höjde sig flämtande, hjärnan
kändes tom och knytande händerna skakade han dem mot de
framryckande fienderna liksom för att gifva mer eftertryck
åt den förbannelse, han ämnade slunga ut. Men strupen
saknade luft, tungan lådde ånyo vid gommen, han såg allt
som genom ett töcken, hörde bullret och kulornas hvinande
men hade glömt, hvad de ägde för betydelse, han var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
