Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andre. Och – tänk efter – sådant är också vårt liv. Obevekligt – utan
räddning – utan möjlighet att fly.
Men det var nu inte om sentimentalitet jag skulle berätta utan om
skäljakt.
Vi gingo alltså sju man utåt havet, som låg bundet med is så långt vi
kunde se med kikare. Jag var den yngste i laget. Den äldste var väl
sjuttio år, en mager, senig, smutsig karl med vitt hakskägg, som var ådrat
av snus. Vi hade väl gått en tre timmar, då anföraren ropade halt. Vi
stannade. Isen var inte bra och det fanns egentligen inga brunnar. I alla
händelser skulle vi nog inte få tag på några skälar eller skälkutar, om vi
höllo ihop så här. Därför föreslog han att vi skulle lägga båten och gå
ut i isen två och två. En skulle stanna vid båten. Vore det inte bäst att
Engström stannade kvar?
Hela min själ reagerade. Jag sade nej.
– Ja, sir Engström, dä var egentligen inte meningen. Ja ville bara veta,
om han törs ge sig ut längre. För dä står ett moln oppe över Åland å i dä
molnet kan dä va väder.
– Nå, om det blir väder – inte kan jag klara båten ensam.
– Nä, dä har han rätt i, Engström, ja ville bara liksom pröva hanses
sinne, si – nä, vi sätter opp en åra å så går vi ut två å två å tre – å träffas
innan – ge mej si – klockan fem här ve båten. Karar! I har grejerna mä
er? Men ja går välan mä Engström, som har den fineste byssan.
Det var gubben Österbom, många tjog skälars baneman. Han såg för
resten ut som en skäl. Hans ögon voro svarta i ansiktet och hans läppar
voro svullna med glesa morrhår på. På ena kinden hade han ett ärr, ett
fult ärr. Det hade han fått då han skulle slå en gammal gråskäl. Han
hade slagit fel med sin pikstav, då skälen anföll honom, och ramlat ikull,
och i det psykologiska ögonblicket hade skälen nått honom med ena
framskrävlingen och rivit upp ansiktet så man såg visdomständerna på
honom.
– Jag sprang hem och det blev en halv mils blodspår efter mej, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
