Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska panoptikon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA PANOPTIKON
det att passa på och hugga till när han gick upp för att få luft, göra fast
linan runt harpunskaftet och börja leka med det dykande villebrådet.
Ty på is kan en man inte hålla in en sårad säl som dyker. Man måste ha
harpunskaft av så gott material och sådan kaliber att man kan lägga det
tvärsöver brunnen, om ens egna krafter icke räcka till.
Isen var dålig. Där fanns alla slags is - tallriksis, som bräcks och låter
på långa håll i lugnt väder, is som såg ut som tusen buteljbottnar kloss
bredvid varandra, is som verkade stalaktiter och is som såg ut som
hop-snärjda vita ormar. Det var inte lätt att gå på allt detta, och österlund
hade sina sälskinnspjäxor på för värmens skull, av gråsälsskinn, med
späcket fastsittande på insidan och åtdragna med en tåt om vristen.
Sådana duga bara i stark kyla. I tö bli de som en gröt och tranen går
igenom dubbla yllestrumpor. Med sådana kan man förfrysa fötterna om det
smäller till och blir kallt efter töväder och man inte hinner i land.
Men österlund hade tagit kursen och gick efter solen. Där fanns inte
mycket isskruvning att ta skydd av - och plötsligt såg han något svart
mellan ett par isbitar inte alis långt borta. Han dök ögonblickligen ner.
Här var isen jämn och han gjorde i ordning skridstången tyst och sakta,
tog kurs och började hasa sig fram med fötter och händer. Stundom
höjde han sig litet och såg över skridstångsseglets kant - mycket riktigt
-där låg en själ och sov! Han såg visserligen varken huvud eller stjärt,
men så mycket såg han att det var en stor en, en gammal ståte med
späck för många riksdaler, om allt var som det skulle vara. Han fortsatte
med ögonen på skaft genom skotthålet. Märkvärdigt i alla fall att själen
inte tittade sig omkring ibland. Men solen gassade så skönt och han sov
som en gammal fet kyrkoherde som har hjälppräst.
Nu var österlund närapå inom kulhåll. Han höjde sig så sakta - han
vågade till och med ställa sig på knäna - ståten låg orörlig - och långt
borta såg han ett myller av sälar på det jordfärgade iskälet han
observerat genom kikarn. Men nu såg han också att där blivit en yppna med
blått vatten strax bredvid.
J34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
