Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 anledning af Paul Timms klagomål öfver att bönderna,
som under stora ofreden bl. a. åter vant sig vid svedjande,
ehuru sådant på dessa orter redan synes kommit ur bruk,
dessutom brände tjära, tillverkade plankor och bräder och på
detta sätt sköflande skogen, påbjöd både bergskollegium och
kongl. kommissionen af år 1726, att bönderna skulle åläggas att
emot skälig ersättning förse bruket med kol. Vederbörande
kronobetjening skulle vaka öfver att detta påbud åtlyddes.
Enahanda påbud hade utfärdats redan tidigare. Genom
resolution af den 5 juni 1727 förbjöds vid vite af 10 daler silfver
allmogen i Eura, Kjulo och Säkylä socknar inom två mils
omkrets kring bruket att utöfver eget husbehof tillverka tjära,
bräder, träkärl m. m. Bönderna tredskade och fingo plikta, då
höga vederbörande alltid vakade öfver brukets intressen. Saken
drogs inför rikets ständer genom allmogens representanter.
Under denna privilegiernas gyllene tid vågade bönderna icke
ens anhålla om kolningsskyldighetens afskaffande, utan inskränkte
sina fordringar endast därtill, att denna skyldighet måtte fördelas
efter hemmanens mantal samt kolpriset höjas. Klagandena fingo
nöja sig därmed att priset, 2 daler för lästen, skulle kvarstå,
men samtidigt förbjödo dock bruksegarena att höja järnpriset.
Genom länestyrelsens resolution af den 22 juli 1740
stadgades, att bruket skulle årligen erhålla 1,4c» läster kol, hvilka
lägenheterna emellan fördelades sålunda, att på hvart och ett
hemman kom 7—15 läster kol efter ett pris af 2 daler 8 öre å
3 daler lästen. Då likväl endast ungefär hälften af den fastställda
kvantiteten i själfva verket levererades till bruket, instämde Timm
1745 de tredskande till tinget. I anseende till de föregående
årens krigsoroligheter och svårigheten att erhålla arbetsfolk,
ansåg rätten likväl att bönderna icke med afsigt försummat sin
skyldighet, hvarföre de sluppo med varning.
Vid 1746—47 års landtdag klagade Eurabönderna åter
öfver kolningsskyldigheten, men befanns det efter inhemtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
