Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessan 1 Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emilia spelade en mycket underordnad rol vid
dessa tillfällen; ty litet hvar märkte, att patronessan
alltid blandade sig i samtalet och liksom tycktes vilja,
genom sitt deltagande deri, på ett fint sätt ge
tillkänna, att Emilia icke ensam var i stånd att
underhålla en konversation.
Man drog sig derför tillbaka från flickan, utom
kammarjunkaren, som allt mera slöt sig intill henne
och som ensamt hade privilegium att, i fred för
pa-tronessans inblandning, få tala med Emilia. Målaren
Berndtson fick naturligtvis icke tillträde i societeten.
Han hade en gång gjort visit; men då föregafs
pa-tronessans illamående och dermed var han utestängd
för alltid.
Emellertid kunde ingen hindra honom att se upp
åt fönsterna hvar gång han gick gatan fram till
må-lar-akademien, och detta gjorde han många gånger
om dagen, dock utan att få se Emilia, emedan
patronessan alltid placerade henne bakom jalousien, fastän
hon sjelf satt synlig för alla vid sitt arbete deruppe.
Men Berndtson besökte kammarjunkaren, och han
var som förut hans förtrogne och helsade mer än
en gång till Emilia från den unge målaren, hvilket
alltid jagade blodet upp i hennes panna.
”Rodna inte för det, goda Emilia”, hviskade då
alltid kammarjunkaren förtroligt; ”ni älskar honom
och han er, deri ligger intet ondt. Han är fattig och
ni också, deri ligger heller intet ondt och — ja, jag
säger ej mera; men med tiden, — ja, låt tiden verka.”
Den goda kammarjunkaren hade nu verkligen
blifvit en annan menniska. Väl roade han sig med
sin sigillsamling, men den utgjorde icke någon
hufvud-sak. — Han hade fått två menniskors lycka att syssla
med, och bägge voro honom så dyrbara, han visste
ej riktigt hvarför.
Emilia, det var sant, var dotter af hans
ungdomsvän Stjernros och den förra fru Stjernros, en qvinna,
den han endast kände som maka och mor, men hvars
minne var heligt för den goda gubben, emedan hon
var den enda han älskat lika mycket som sin
olyckliga syster.
Fru Stjernros stod som en engel ren och obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
