Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1808
Det var en svår tid i Sverige 1808 — det
historiska veta vi. Nationen led af en hjertsjukdom.
Blodet gick ej jemnt i dess ådror, emedan der ej fans
kraft i dess centrum och den regelmässiga rörelsen
hade upphört; emellanåt fjeskade hjertat för fort,
emellanåt höll det på att stanna.
I denna nödens tid var det en mängd, som
slingrade sig fram genom eländet och det var egentligen
folket i massa som led mest, detta folk, som är utan
privilegier och som lik nådehjon tillåtas lefva i
statsförbundet för att arbeta åt andra, hvilka skära fredens
gyllene frukter; det måste dö för andra, om kriget
hotar att spränga de lyckliges lugn i luften.
Det är just af denna orsak ett skönt skådespel att
se ett folk, utan gagn för sig sjelf, offra sina ädlaste
krafter; det är ett bevis på att en helig Guds ande
går genom folken, en uppoffringens, en kärlekens, en
försoningens ande. Det vet förut detta folk att det
faller utan namn — utan ära, utan ens framtid för
sitt fosterland; men det lemnar ifrån sig allt och
strider för en idé, som det anser helig — och der hvila
tusenden i ro på slagfälten, som i sitt sista ögonblick
icke tänkt på sig sjelfve, utan på fosterlandet och
hvilkas sista suck rosslat fram ett: ”lefve konungen.”
En sådan tid var det under Gustaf IV Adolfs
senare regeringsår; folket stridde, blödde eller lät
uppoffra sig på sjukhusen, och ändå hängde der kärlek
qvar till den, som uppoffrade det, och endast en
af-grund var i stånd att göra det riktigt klart, att man
missbrukat den gamla ärliga svenska troheten, som af
intet svek vet och som nu först lärde sig att det var
möjligt att gå tillbaka.
Det felades blott personligt mod hos denne
olycklige konung, och han hade spelat rolen af en Carl den
tolfte; Svenskarne hade följt honom, dött för honom
och hans fixa idéer, blott han gått i spetsen för sina
soldater, ätit deras komissbröd och satt sig ut för de
kulor, som genomborrade dem.
Det var just denna brist på djerfhet, som blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0122.html
