Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges räddning till slut; men dock ej förr än nära
nog dess sista krafter blifvit förödda; men det gamla
lejonet blygdes till slut att slåss och mottaga sår för en
som sjelf fruktade att deltaga i dusten, som förstod att
uppoffra andra, men som icke gaf prof af någon egen
uppoffring hvarken af sin person eller sina åsigter.
För envisheten har svensken alltid haft aktning, men
alltid förakt för modlösheten och vankelmodet.
Det fäns dock många, som vunno genom att på
krypvägar smyga sig in på de sämst bevakade
punkterna af Gustaf Adolfs förstånd.
En egenhet, som han hade gemensam med flere
andra af sin slägt, var ett anlag för mysticism, ett
begär att forska och hemta råd från en verld, som vi
icke känna och hvars hemligheter vi icke kunna
framlocka; men som dock då och då skiner igenom
töck-nen, liksom den höga himlen skimrar blå genom
moln-bäddarne.
Man begagnade denna svaghet på många sätt och
förband den med ett religiöst svärmeri, som mer och
mer fick insteg hos den svage monarken.
Det var vid denna tiden rätt kinkigt att hålla sig
uppe i gunsten; Gustaf Adolf såg revolutionens hydra
öfver allt sticka fram hufvudet, utom der man bedrog
honom; han trodde ingen utom dem, som missledde
honom.
På sitt rum, klädd i en blommig sidennattrock,
satt regeringsrådet Abelung och bläddrade i några
papper, som lågo på bordet. Det var en lång,
tämligen gammal man, med stora buskiga ögonbryn öfver
ett par djupt liggande svartbruna ögon, som glindrade
lik en glöd i bottnen af en mörk klyfta; den höga
pannan streckades af oändliga labyrinter af skrynkor, och
deröfver höjde sig en prydligt pudrad tupé. Hela
ansigtet gaf tillkänna köld och ett hån, som låg
begraf-vet i vecken af den köttiga munnen och hvilade på
den breda beniga hakan, som till hälften höljdes af en
stor hvit halsduk.
”Han börjar på att vilja bli klok”, sade han vid
sig sjelf; ”men det duger ej för mina planer; man må-
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
