Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Mamma?” frågade flickan, liksom titeln
kam-marherrinna varit något ovanligt att höra,
”mamma är ute i trädgården. Jag skall springa efter
henne.”
”Nej, vänta, fröken”, återtog Berndtson och
betraktade flickan vänligt, ”säg mig, har ni hört mamma
nämna Alfred Berndtson?”
”Ja, ack ja! det har hon. Jag skall springa ut
till henne; var så god stanna här så länge — jaså,
herr Berndtson, Emilias — Emilias — ”
”Ja, Emilia”, inföll Berndtson, ”Emilias vän — är
det inte så?”
”Jo — men nu skall jag be mamma komma in.”
”Har ej Alexis helsat från mig?” återtog Berndtson.
”Jo, herr Alexis har varit här, och var här ej
längesedan — är han ryss, den unga mannen?”
”Ja, hur då?”
”Jo, ryssarne äro ju ej så förskräckliga.”
”Jaså, Emilia tycker det?”
”Ja, han är rätt hygglig och beskedlig, han är så
vänlig mot mig och talar om Ryssland alldeles som
om ett annat land. — Man kan vara barnslig — förr
så trodde jag att alla ryssar voro lika en gravyr som
föreställde en kossack. — Fy hvad han var ful — och
så kommer herr Alexis — och mamma tycker så
mycket om honom.”
”Ja, det gör hon rätt uti. Jag håller också af
honom”, yttrade Berndtson småleende, ”och säkert
Emilia också.”
Den tioåriga flickan slog ner de vackra, redliga
ögonen, men svarade intet; ty redan vid denna ålder,
”slynåren” som de kallas i hvardagsspråket, hade der
en qvinlig blyghet insmugit sig i själen, en skygghet,
som gjorde att barnet tyckte sig hafva sagt för
mycket; men Emilia fann sig snart och skyndade ut för
att säga till sin mor.
Berndtson stod qvar i det trånga rummet. Huru
olika var ej denna fattiga boning mot den, der
patronessan fordom strålade som en drottning. Huru mörkt
och dystert och tomt var ej detta rum, det talade
endast om försakelser och hårda öden. Berndtson
drog en djup suck vid jemförelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
