Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkelt, som en mognad frukt faller från grenen. Han urskuldar
sig lika litet genom att göra om det förflutna som det
närvarande: han erkänner tacksamt, vad som varit och är utan
ånger, när det upphör att vara till för honom — och det är
framför allt denna egendomlighet, man — med rätt och med
orätt — kallat Goethes egoism och köld. Han går fram till
ett nytt, utan att genom grubbel på ett förflutet eller ett
framdeles, störa detta närvarande nya. Också bevarar han sig
härigenom alltid ung, alltid Goethe." På ett annat ställe säger
hon: "Gent emot dem, som bruka den gängse etiska
mätstic-kan — så otillräcklig, när det gäller djup — vill man anföra
ett ord om Goethe av en hans samtida: ’Vi böra avhålla oss
från att mästra de stora andarna! Ty saknades ett enda drag
i vad de gjort, skulle vi tillika sakna allt det stora vi hos dem
beundra’."
I samma riktning gå många yttranden i artikeln om
Almqvist. För att förklara hans förolyckande säger hon: "Den
inre musik som Almqvist säger sig ha varit behärskad av ända
från barndomen, som arbetat sig fram såväl i hans
levnadsomständigheter som hans skrifter, var med ett ord helhetens
melodi. För denna helhets mäktiga ton var det, som hans
väsens sköra glas brast i stycken." Naturligtvis kan hon oaktat
sin sympati ej gilla Almqvist som karaktär: "Det blev hans
tragiska öde att genom sin historia giva korrektivet till vad
hans idéer ägde av idealistisk ensidighet, särskilt genom den
obetingade tron på instinkten som ofelbar inspiration, på
subjektiviteten som enda rättsnorm." Men detta hindrar icke,
att hon à la Nietzsche betraktar honom som en av dessa
övermänniskor, vilka gå under för att inviga nya tider, och hon
anser honom som fatalistiskt förutbestämd till sin undergång,
d. v. s. till de handlingar, som man ur etisk synpunkt
fördömer. Hon blir vid omtalandet av detta hans sorgliga öde
mera än någonsin mystisk och patetisk, "hans
offerbestämmelse", säger hon, "är ett med hans väsens rot, är ursprungen
ur det naturgrundens hemlighetsfulla djup, som han inom sig
själv med fasa blickat ner i, innan han diktade ,Amorina>."
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
