Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
"Ja, ibland".
"Och du?"
"Jag mins, huru han första kvällen vid ett
tillfälle sade: ’Jag ber er om ursäkt, fröken
Linroth, men jag har hittils med ett enda undantag
aldrig riktigt på allvar räknat med kvinnor.
Undantaget är min begåfvade väninna Anna Maria
Lenngren’. Det svindlade till för mina ögon. Kanske
föll gnistan då. Alldeles säkert är emellertid, att
jag inte förstod det".
"Jag fruktar, att det redan höll på att köla.
Hur kändes det annars?"
"Som i en dröm. Solen sken varmare, dagen
var ljusare än annars. Och sömnen var ett feeri.
Men hjärnan var klar".
"Du ville ömsom gråta, ömsom skratta?"
"Nej, bara sjunga som en fågel".
"Nå, och när sade han dig det?"
"Det vardt egentligen ingenting sagdt.
Altsammans var så underligt. Efter tre dagars
samvaro kände vi hvarandra som ett par gamla vänner,
som varit åtskilda och åter träffats. Samma hopp
eldade oss. Kring samma ämne rördes hela vår
själ... Och när vi så skulle skiljas 1 Vi suto ute
på balkongen, då trupperna marscherade fram. ’Nu
äro de här’, sade pappa. — ’Altså uppbrott’, sade
üeorg och sprang upp med sin vanliga spänstighet.
’Tack, farbror, för alt!’ Han skakade pappas hand,
och pappa var mycket rörd. ’Tack för all dea
oväntade hjälp och glädje, som mött mig i er!’
sade han till mig och förde min hand till sina
läppar. Denna hans kyss kom hvarje fiber i min
kropp att skälfva. Nu visste jag, att jag älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
