Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick ofantligt långsamt och tycktes mot aftonen knappt
kunna släpa sig fram. Kanske berodde det till en del
på gamla idéförknippelser att jag, trots den fullkomliga
förändringen i mina förhållanden, föll i en djup
nedslagenhet på eftermiddagen af denna min första söndag i
tjugonde århundradet.
Vid detta tillfälle var det emellertid ej en
nedslagenhet utan särskild anledning, en sådan där obestämd
melankoli, som den jag nyss beskrifvit, utan en
sinnesstämning, som framkallades och fullkomligt
rättfärdigades af min ställning. Herr Bastons predikan med sina
beständiga häntydningar på det ofantliga sedliga svalget
mellan det århundrade jag tillhörde och det, i hvilket
jag nu befann mig, hade i hög grad skärpt min känsla
af ensamhet. Huru hänsynsfullt och vist han än talat,
kunde hans ord näppeligen undgå att upplysa mig om
den blandning af medlidande, nyfikenhet och motvilja,
som jag såsom en representant för en afskydd tid måste
väcka hos alla omkring mig.
Den utomordentliga välvilja, som jag rönt af Dr.
Leete och hans familj, och i all synnerhet Ediths
godhet, hade hittills hindrat mig från att fullt inse, att
deras verkliga känslor gent emot mig naturligtvis måste
vara identiska med hela generationens. Hvad Dr. Leete
och hans älskvärda hustru beträffar, hade jag, om än
med smärta, kunnat vänja mig vid denna tanke, men
öfvertygelsen. om att Edith måste dela dessa känslor, var
mera än jag kunde uthärda.
Den förkrossande verkan, som den sena upptäckten
af en så naturlig sak hade på mig, öppnade mina ögon
helt för något, som läsaren kanske redan gissat — att
jag älskade Edith.
Var detta så underligt? Det uppskakande tillfälle,
då vår förtrolighet började, och hennes hand ryckt mig
från vansinnets rand, det förhållandet, att hennes
sympati varit den lifsluft, som gifvit mig kraft att lefva och
uthärda detta nya lif samt min vana att betrakta henne
som en medlare mellan mig och den yttre världen —
dessa omständigheter måste nödvändigt leda till ett
resultat, som lätt kunnat åstadkommas af hennes skönhet
och älskvärdhet allena. Det var alldeles oundvikligt, att
hon, i en helt annan bemärkelse än den vanliga, för mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
