Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade brytt dig om mig?” utropade hon. ”Jag fruktade
att du icke skulle göra det. Hvad skulle jag gjort, då
jag kände, att jag tillhörde dig? Så snart du återkom
till lif, kände jag så visst som om hon sagt mig det, att
jag skulle bli för dig, hvad hon ej kunde, men det kunde
ju endast ske, om du lät mig bli det. O, hvad jag
längtade att säga dig hvem jag var, den där morgonen, då
du kände dig så förskräckligt främmande bland oss. Men
jag vågade icke öppna mina läppar eller låta pappa
eller mamma —”
”Det var således detta, som du ej ville, att din far
skulle berätta för mig!” utropade jag med hänsyftning
på det samtal jag råkat höra, då jag vaknade upp ur
min dvala.”
”Naturligtvis”, log Edith. ”Har du först nu gissat
det? Pappa, som endast är en man, trodde att du skulle
känna dig mera hemmastadd, om han berättade dig,
hvilka vi voro. Han tänkte icke alls på mig. Men mamma
visste hvad jag menade, och därför fick jag min vilja
fram. Jag kunde aldrig ha sett dig i ansiktet, om du
vetat hvem jag var. Det skulle ha varit att rent af
tvinga mig på dig. Jag fruktar att du, när allt kommer
omkring, tycker att jag gjorde det i dag. Men jag
försäkrar, att det alls ej var min mening, ty jag vet, att
på din tid ansåg man, att flickor skulle dölja sina
känslor, och jag var förskräckligt rädd för att stöta dig. O,
hvad det måtte ha varit svårt för dem att alltid nödgas
dölja sin kärlek, som om den varit ett fel! Hvarför
ansågo de det för en sådan skam att älska, innan de fått
tillåtelse? Det är så lustigt att tänka sig, att man skulle
vänta på lof att bli kär. Var det därför, att männen på
den tiden blefvo förargade öfver att flickor älskade dem?
Så skulle icke kvinnor känna, och icke män heller nu
för tiden, skulle jag tro. Jag kan icke alls begripa det
där. Det är en af de besynnerliga saker angående
kvinnans ställning på er tid, som du skall få förklara för
mig. Men jag tror ej, att Edith Bartlett var så dum
som de andra.”
Efter åtskilliga fåfänga försök att skiljas åt, yrkade
hon slutligen på att vi skulle säga god natt. Jag skulle
just ge henne den allra sista kyssen, då hon med
obeskriflig skalkaktighet sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
