Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
UR LARMET
Den ena flickan, som hette Minna Arnold,
hade vacker röst, och det var hon som sjöng
under det Klara endast nynnade. När de
båda pojkarna syntes, arm i arm och med
dröjande steg, låtsades flickorna att det var
deras män som kommo hem från arbetet på
fabriken. Och de tystade på dockbarnen,
hvilka voro kvällssömniga och skrikiga, och
sade att nu kom pappa — då var det
bäst att vara snäll. Klara lekte att hon var
gift med Minnas bror, Emil, och han var så
stor och stark och skulle bli förman. Men
Minna nickade åt den bleka och blonda Frans
Björk och fortsatte att sjunga vaggvisan, sakta
vickande docksängen. — Hon sjöng:
— Vyss, vyss, lilla barn,
sofva sött och länge — länge.
Det var några ord som hon själf hittade
på och äfven någon fras hon hört om döden,
att den är en sömn för evigheten. Men
melodien smög sig full af vemod till dessa ord,
beklämmande och klagande som en
vilsegången människodocka i en stor skog. Frans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
