Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRGEN SIEDELS BREV
171
"Nu kommer han," viskar flickan.
Arvid springer som en liten skugga över
ängen. Han smälter samman med den stora,
svarta skuggan vid stenen. Efter honom glider
en ännu större skugga. Skuggorna röra sig tyst
om varandra, smälta samman och skiljas. Jörgen
hör icke längre fars röst, han hör endast, hur
tungt han andas. Det är de båda andra, som tala
eller viska eller jämra. En mjuk, djup, len
stämma säger:
"Jag visste väl jag, Jan Erse. Jag visste väl
jag, att förnuftet skulle komma. Jag har gått här
och vallat. Jag såg nog att du behövde hjälp, Jan
Erse, att du behövde pengar —"
"Kära — vänner," stammar han, "lura mig
inte — jag är så full — så full —"
De syssla med den långa, breda kroppen,
lyfta honom. Nu står Jörgen Siedel säker på sina
ben, böjer sig ned och tar den andre kring livet.
Rygell tar honom i fötterna, Arvid håller hans
huvud.
Rygell säger:
"Jag visste väl ja — jag visste väl ja —"
"Ärlige bergsman," säger Jörgen Siedel.
"Nog fick vi vänta — nog fick vi vänta —
kom nu, Jan Erse —"
Plötsligt kränger han sig lös, tumlar om på
marken.
"Jag gör’et inte," jämrar han, "jag gör’et
inte. Hav förbarmande, grannar. Jag är så full
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
