Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
KOMEDIER I BERGSLAGEN
— så full — å lura mig inte — ta inte min
gruva —"
Och när de gripa efter honom, börjar han
sparka. Han sätter sig upp, stöder händerna i
marken, reser det stora, tunga huvudet.
"Du — Jörgen — fähund — svor — att lyfta
stenen. Gör efter! Gör efter!"
Och liksom vore detta räddningen, upprepar
han:
"Gör efter — gör efter — det svor du —"
Den svarta skuggan, som är Jörgen Siedel,
vacklar av och an. Han rör sig i kretsar,
sökande. Nu snuddar han vid knuten. Nu kan
Jörgen se honom, se Jörgen Siedel. Han stryker
tätt förbi honom. Han ser de stora rödsprängda
ögonen, han ser munnen skälva som nosen på en
jakthund. Äntligen finner han flickan, gömd
under fönsterbrädet. Han tar henne, och hon
säger icke ett ljud, rör endast på armarna, som
en fågel flaxar för att komma loss.
Tungt lufsar han bort. Det är nu så mörkt,
att han snart försvinner. Jörgen hör hans röst.
Först Jan Erses:
"Släpp henne!" skriker han.
Så fars:
"Skriver du bara under, ärlige bergsman —"
Skuggorna försvinna. Jörgen går bort från
huset och sätter sig under trädet. Han tänker på
likt och olikt. Han tänker på mor, som dog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
