Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538) - konungens »egen kammar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammaren»[1], kunde lokalisera kammaren icke blott till
Stockholms slott, utan också annorstädes[2]. Det var steg mot
begreppets ombildning i abstrakt riktning, men ännu föga
markerade.
Också i finanstjänstemännens ställning till hvarandra söker
man förgäfves efter spår af en enhetlig organisation. Det fanns
bland dem ingen fast fördelning i öfver- och underordnade, ingen
ordnad gradering af myndighet och befogenhet. Personligen
kunna de hafva haft mer eller mindre att betyda allt efter sin
personliga duglighet och konungens förtroende — Olof Bröms
och Eskil Mikaelis framträda sålunda jämförelsevis mest —, men
intet antyder, att något slags chefsposter kommit till stånd. Det
hette ibland, att en kamrerare hade »befallning i kammaren» eller
dylikt, men därmed menades endast, att han förestod själfva
penningeuppbörden och hvad därmed sammanhängde »i kammaren»,
ej att han hade myndighet öfver de öfriga[3]. Först år 1538
framträder en ansats till kamreraren herr Erik Mattei’s upphöjelse
öfver de öfriga. Vid ett tillfälle, då konungen lämnade
Stockholm, utfärdade han en instruktion rörande uppbörden från
fogdarna för de kamrerare, som där kvarlämnades, och dessa voro
tämligen otvetydigt ställda under herr Erik Mattei’s ledning[4].
Men instruktionen var tydligen rent tillfällig och föranledd af
nödvändigheten att sörja för någon ordning i kamrerarnes
verksamhet under konungens frånvaro. I fråga om arbetets
fördelning skönjas inga andra normer än de, som ligga i
penningeadministrationens öfverlämnande åt kamrerare, ej skrifvare, och i
en viss tendens till uppbördens och utbetalningens särskiljande
på olika händer.
Man talade icke blott om den allmänna »kammaren», utan
också om en konungens »egen kammar»[5]. Det var således en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
