Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560) - rådsherrarnas tjänstgöring i praxis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta fullkomligt öfverensstämmer med den i Västerås uppgjorda
ordningen mellan rådsherrarne, synes äfven den hafva blifvit
fastställd.
Men detta fall står alldeles ensamt. I öfrigt kan icke någon
dylik regelbunden tjänstgöring af rådsherrarne konstateras. Tvärtom
gifva talrika underrättelser vid handen, att dessa icke befunnit
sig vid hofvet, särskildt icke vid de tider, då det enligt den
nämnda ordningen borde hafva varit fallet[1]. När konungen i juli
1544 uttryckte sin önskan, att några rådsherrar måtte begifva
sig till Stockholm för att biträda vid krigsrustningar, talade han
icke om Västeråsbeslutet[2], och då kort därefter ett rådsmöte
skulle hållas i Skara, utgick skriftlig kallelse[3] till samtliga
däri-nämnda rådsherrar med undantag af två; af dessa två var
notoriskt åtminstone den ene ej heller han då hos konungen[4].
Redan under år 1544 måste alltså den i Västerås beslutna
anordningen hafva blifvit lämnad å sido, och sedan finner man
intet spår däraf.
Märkas må, att denna anordning enligt rådslagets lydelse
icke skulle hafva gällt rådets samtliga medlemmar. Dessa skola
vid denna tid hafva varit tjugu till antalet[5], men endast tolf
nämnas i rådslaget. Ej mindre än åtta rådsherrar äro således
förbigångna, bland dem så betrodda män som Sten Eriksson,
Norman, Peder Brahe. Hvarpå detta berodde, faller sig svårt
att afgöra. Måhända var anledningen, hvad dessa sistnämnda
beträffar, den, att de i alla händelser voro vana att så godt som
beständigt gå konungen tillhanda i olika ärenden, och att
anstalter för deras disponibilitet således voro obehöfliga. Säkert är,
att just dessa män faktiskt blefvo konungens mest anlitade
medhjälpare.
Så uppehöll sig Sten Eriksson under hela förra delen af år
1544 i Stockholm såsom konungens förtroendeman, medan denne
själf flyttade mellan andra slott och gårdar. En mängd
olikartade angelägenheter anförtroddes i täta skrifvelser åt hans
omsorger. Än gällde det knektars aflöning eller förläggning, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
