- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
15

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Turkiet; en ung Engelsk prest i
rakt-skuren väst, som reste med sin unga
hustru efter bröllopet; en ståtlig Engelsk
pappa och mamma, utaf den patriotiska
klassen, med trenne uppväxande döttrar,
h vilka skrefvo på sin dagbok, för att
förvirra sina medmenniskor; samt en
gammal, döf Engelsk fru, van vid att resa,
med sin icke särdeles ungdomliga dotter,
som vandrat omkring verlden med sin
skitsbok i handen, i hopp om att med
tiden kunna teckna sig in i det äkta
ståndet.

Den förbehållsamma Engelskan tycktes
vara frapperad af mr Meagles’ sista
anmärkning.

Ni tror alltså att en fånge tillgifver’
sitt fängelse? sade hon, långsamt och
eftertryckligt.

— Så föreställer jag mig, miss Wade.
Jag kan icke bestämt veta hvad en fånge
känner; jag har aldrig varit fånge förrän
nu.

— Mademoiselle betviflar, sade
Fran-sosen på sitt eget språk, att det är så
lätt att förlåta?

— Det gör jag.

— Pet lick öfversätta denna mening åt
mr Meagles, som aldrig genom någon
händelse lärde sig ett enda ord af de språk
som talades i något enda land
hvarige-nom han reste. “Ack! sade han.“
Bevars väl! Men det är ju synd, eller hur?

— Att jag icke är lättrogen? sade miss
Wade.

— Det vill jag just icke såga. Låtom
oss gifva det en annan vändning. Att ni
icke finner det lätt att förlåta.

— Erfarenheten, svarade hon lugnt,
har i många afseenden rättat mina
åsig-ter, under de sednare åren. Det är
naturligt, att man sålunda går framåt.

— Jo, jo! men det är icke naturligt
att hysa något agg, hoppas jag? sade mr
Meagles, med glädtig ton.

— Om jag blifvit inspärrad på något
ställe för att der pinas och lida, skulle
jag evigt hata det stället, och blott önska
att jag kunde bränna upp det, eller
jem-na det med marken. Det är allt hvad
jag vet.

— Temligen skarpt, sir? sade mr
Meagles till Fransosen, ty det var också en
af hans egenheter, att han tilltalade alla
menniskor i alla länder på ren Engelska,
fullkomligen öfvertygad om att de måste
på något vis förstå honom. Ni tycker
visst, som jag, att vår vackra väninna
nyttjar ganska kraftiga uttryck?

— Plait-il? svarade den franske
resande förbindligt. Hvarpå mr Meagles
ganska förnöjd genmälte, ni har rätt. Just
min mening.

Då samtalet under frukosten
småningom aftystnade, höll mr Meagles ett tal
för sällskapet. Som tal betraktadt, var
det kort, förnuftigt och hjertligt. Det
handlade endast om att ödet fört dem
alla hit tillsammans, att de kommit väl
öfverens under hela tiden, och nu höllo
på att skiljas åt, för att troligen aldrig
råkas mera; och hvad bättre kunde man
nu göra, än att säga hvarandra farväl,
och dricka en gemensam skål rundtikring
bordet i ett glas isad Champagne?
Förslaget bifölls genast, och efter allmänna
handskakningar skiljdes sällskapet åt, för
alltid.

Den unga ensliga damen hade under
hela tiden icke sagt ett ord mera. Hon
steg upp med de andra, och drog sig i
tysthet tillbaka till ett aflägset hörn af
det stora rummet, der hon satte sig på
en ottoman i fönsterfördjupningen och
tycktes betrakta återskenet från vattnet,
hvars silfverklara skimmer dallrade på de
gröna jalusierna. Hon satt och vände
ryggen åt hela salen, liksom vore det
hennes eget stolta val att vara ensam.
Och det hade ändå varit lika svart att
säga nu, som förr, om det var hon som
undvek sällskapet, eller sällskapet som
undvek henne.

Skuggan hvari hon satt, föll som en
mörk slöja öfver hennes panna, och
stämde förträffligt öfverens med den egna
karakteren af hennes skönhet. Man kunde
knappast se detta ansigte, som uttryckte
ett sådant lugnt förakt, med dess mörka,
hvälfda ögonbryn, och det rikt böljande
mörka håret som omgaf det, utan att
un-1 dra på hvad det skulle uttrycka, i fall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free