- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
16

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det undergick någon förändring. Att det
då blefve mera vekt eller mildt, var icke
tänkbart. Heldre måste man tro att det
skulle öfvergä till en djupare harm, till
ett ytterligare trots, detta tycktes vara
den enda möjliga förändring, i fall någon
förändring alls kunde ega rum. Det var
icke för tillfället utrustadt med nngot
högtidligt uttryck. Visst var ansigtet icke
öppet, men det låg ej heller något falskt
sken utbredt deröfver. Det sade tydligt
— mitt eget jag är mig tillräckligt, jag
söker intet annat stöd; edra meningar
ut-öfva intet inflytande på mig; jag
intresserar mig icke för eder, bryr mig rakt
icke om eder, ser och hör er med den
största likgiltighet. Detta sade hennes
stolta ögon, hennes uppdragna näsbo i rar,
hennes vackra, inen hårdtslutna, nästan
grymma mun. Om man lade lianden på
hvilka bada som helst af dessa drag,
skulle det tredje ända hafva sagt
detsamma. Betäckte man dem alla. sa hade
hufvudets vändning . allena varit
tillräcklig för att ådagalägga hennes okufveliga
natur.

Emellertid gick Pet fram till henne,
(hon hade neiniigen utgjort ett
samtalsämne för mr och mrs Meagles och mr
Clen-nam, som nu voro ensamma qvar i
rummet) och stod ett ögonblick tyst vid
hennes sida.

Väntar ni — hon vände sina ögon,
och Pet afbröt darrande — ändtligen
fortfor hon — väntar ni någon här för
att möta eder, miss Wade?

— Jag? Nej, det gör jag icke.

— Min far skickar just ner till Poste
Restante. Får han lof att be budet
fråga om det finns bref till eder?

— Tack skall ni ha, men jag vet att
det icke finns niigra.

Vi äro sa rädda, sade Pet, med en
både blyg och om ton, i det bon satte
sig bredvid henne, — “att det skall
blif-va bra ödsligt för eder när vi alla äro
bortresta. “

— Verkligen!

— Jag menar naturligtvis icke, sade
Pet, förlägen öfver hennes skarpa blick,
och liksom ursäktande sig, jag menar icke

att vi äro något sällskap för eder, eller
att vi nånsin förmått vara det, eller att
vi ens trodde att ni önskade det.

— Det har aldrig varit min mening
att ni skulle tro, att jag önskade det.

— Nej! det vet jag. Men — med ett
ord. sade Pet, blygt fattande hennes hand,
som låg orörlig på soffan emellan dem.
Vill ni icke tillåta att min far gör er
någon liten tjenst, eller att han far vara
er till någon nytta. Det skall så
inner-ligen fagna honom.

— Visst skall det fägna mig, sade mr
Meagles, som nu kom fram med sin
hustru och Clennam. Allt, såsnart det icke
kommer i fråga att tala fransyska, skall
jag med största nöje åtaga mig, derom
kan ni vara försäkrad.

— Jag tackar eder, svarade hon, men
jag har redan vidtagit de nödiga mått
och steg, och jag föredrar att fullfölja
mina egna planer på mitt eget vis.

— Gör ni det, verkligen? sade mr
Meagles för sig sjelf, betraktande henne
med en ganska brydd min. Nå ja!
också deri ligger mycken karakter.

— Jag är just icke van vid unga
damers sällskap, och jag är rädd att jag
icke skall kunna värdera det såsom
andra torde göra. Jag önskar er en
lycklig resa. Farväl!

-— llon räckte fcke fram sin hand till
en afskedshelsning, men mr Meagles stack
sin sä direkte fram emot henne, att hon
icke kunde förbise hans mening. Hon
lade alltså sin hand i hans, och den låg
der lika orörlig som nyss pä soffan.

— Farväl! sade mr Meagles. Detta
är det sista farväl på vår lista, ty mor
och jag hafva redan tagit afsked af mr
Clennam här, och han väntar blott på
att fä säga farväl till Pet. Farväl! Vi
råkas kanske aldrig mera.

— I var vandring genom lifvet skola
vi möta de personer hvilka komma för
att möta oss, från många främmande
orter och på många underliga vägar,« var
hennes lugna svar; och det som de
hafva fått sig ålagdt att göra oss, och det
som vi fatt oss ålagdt att göra dem, allt
detta skall säkert ske.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free