- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
50

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— På min ära, min vän, det vill jag
visst inte svara för, sade denna unga dam
med fullkomligaste liknöjdhet. Man kan
ej veta hvad som kan hända. Isynnerhet
som jag sedan skulle få många tillfällen
att behandla den der qvinnan, hans mor,
på det sätt hon förtjenar. Och det skulle
jag bestämdt ej underlåta att begagna
mig af, Amy.

Inga flera ord vexlades mellan
systrarna; men hvad som yttrats gaf lilla
Dorrit mycket att tänka på och gjorde ofta
mrs General och mr Sparkler till
föremål för hennes tankar.

Som mrs General längesedan bildat sitt
yttre så fullkomligt, att det dolde allt hvad
som fanns inombords (om der fanns
något), kunde inga observationer göras på
det hållet. Utan tvifvel var mr Dorrit
mycket artig emot henne och hade höga
tankar om henne, men Fanny, som ofta
var något förhastad i sina omdömen,
kunde dock lätt ha misstagit sig. Den
Spar-klerska frågan var deremot på den foten,
att man kunde se hur saken utvecklade
sig; lilla Dorrit såg det och undrade
der-öfver, samt hade sina tvifvel och
funderingar om denna saks lyckliga utgång.

Mr Sparklers hängifvenhet kunde
endast förliknas vid hans herrskarinnas
nycker och grymhet. Ibland gaf hon honom
ett så tydligt företräde, att han nästan
blef utom sig af förtjusning; nästa dag,
ja, kanske nästa timma märkte hon
honom knappast, störtade honom i en sådan
afgrund af smärta, att han suckade
öf-verljudt under det han låtsade hosta. Hans
trägna uppvaktningar rörde aldrig Fanny,
ehuru han var så oskiljaktig från Edward,
att denne gentleman stundom såg sig
försatt i nödvändigheten att, liksom en
konspiratör, smyga sig bort genom bakvägar
och i förklädda gondoler, när han
önskade ombyte af sällskap; ehuru han var så
angelägen att få veta hur mr Dorrit
mådde, att han gjorde visit hos honom
hvar-annan dag, alldeles som om mr Dorrit
haft frossan; ehuru han så ständigt lät
ro sig utanför deras fönster, att man
kunde tro, att han hållit ett betydligt vad
om, att han skulle tillryggalägga ett visst

antal mil inom en bestämd tid; ehuru mr
Sparklers gondol sköt ut från något
bakhåll, så snart hans herrskarinnas gondol
blef synlig, alldeles som om hon varit en
vacker smugglare och han en jaktlöjtnant.
Mr Sparkler hade troligen detta
lefnads-sätt i fria luften och på vattnet att tacka
för att han ej tynade af; han hade
tvert-om inga utsigter att kunna röra sin
herrskarinnas hjerta genom ett aftagande
helso-tillstånd, ty han såg mer välmående ut
för hvarje dag, och i sin rödblommiga
frodighet liknade han mer och mer en
uppsvälld gosse.

Då Blandois gjorde sin uppvaktning,
emottog mr Dorrit honom med mycken
välvilja såsom mr Gowans v,’in, och
omnämnde sin afsigt att ge mr Gowan det
uppdraget att på duken föreviga sin bild.
Då Blandois utgöt sig i loford deröfver,
föll det mr Dorrit in, att det kunde vara
honom angenämt att meddela sin vän detta
gynnsamma tillfälle till förtjenst. Blandois
emottog uppdraget på sitt vanliga lediga
och eleganta sätt, samt bedyrade att han
skulle utföra det, innan han blefve en
timma äldre. Då han meddelade Gowan
nyheten derom, önskade denne mästare
mr Dorrit för f-n i våld några dussin
gånger (ty han harmades nästan lika
mycket öfver erbjudna som öfver utebliina
ynnestbevis) och kände sig böjd för att
gräla med sin vän öfver framförandet af
ett dylikt uppdrag.

— Kanske att det är någon svaghet i
min andliga syn, Blandois, sade han, men
fördömme mig, jag förstår hvad ni har
att göra med det.

— På min ära, återtog Blandois, inte
jag heller, utom att jag trodde mig göra
en vän en tjenst.

— Genom att göra honom till dräng
åt en parveny, sade Gowan med rynkad
panna. Ar det så ni menar? Gå och säg
er andre vän, att han låter måla sitt
huf-vud till skylt för en krog, och det kan
en skyltmålare göra. Hvem är han och
hvem är jag?

— Professore, svarade ambassadören,
och hvem är Blandois?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free