Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett obestridligt faktum. Det går aldrig
för sig. Jag vill derföre, med er
tillåtelse, gå min väg och lemna er i
besittning af er. Jag skall alltid med nöje
emottaga min stackars gosses vackra
hustru och jag skall alltid bemöda mig om
att stå på bästa fot med henne. Men
hvad dessa förhållanden angå, som äro
till hälften intima och till hälften
frem-mande, till hälften pinsamma och till
hälften tråkiga, så äro de så omöjliga att det
är riktigt narraktigt åt det. Jag
försäkrar er, att det aldrig går för sig.
Med ett smålöje gjorde enkefrun en
nigning, mera åt rummet än åt någon i
detsamma, och tog dermed för alltid
farväl af pappa och mamma Meagles.
Clen-nam gick fram för att föra henne till
pillerdosan, hvilken gjorde tjenst åt alla
pil-lerna i Hampton Court-palatset; hon steg
i detta åkdon med anmärkningsvärdt lugn
och åkte bort.
Med lätthet och liknöjdhet omtalade
sedan enkefrun mången gång för sina
en-skilta bekantskaper, att hon efter
många försök funnit det omöjligt att umgås
med det der folket, som var slägt med
Henrys hustru och som gjort sådana
för-tviflade ansträngningar för att fånga
honom. Om hon på förhand kommit till
don slutsatsen, att det skulle ge bättre
färg åt hennes låtsade missnöje, om hon
kunde bli dem qvitt, att hon derigenom
skulle bespara sig några obehagliga
ögonblick, utan att riskera något (ty den täcka
varelsen var ju nu verkligen gift med
hennes son, och fadern älskade lika ömt
sin dotter), kände hon häst sjelf. Denna
historias berättare har visst också sin
tanke om saken, och den är bestäm dt böjd
för denna åsigt deraf.
NIONDE KAPITLET.
En skymt af gamla bekanta.
— Arthur, min kära gosse, sade mr
Meagles, följande dag på aftonen,
mamma och jag ha talats vid om saken, och
vi känna ej någon trefnad i att stanna
der vi äro. Vår förnäma slägtinge, den
der kära damen, som var här i går —
— Jag förstår, sade Arthur.
— Vi frukta att till och med denna
societetens prydnad, hur vänlig och
nedlåtande hon än är, skall framställa oss i
orätt dager, fortfor mr Meagles. Vi
kunna uthärda mycket, Arthur, för vår
älsklings skull; men vi vilja hellre ej
uthärda detta, om det gör henne detsamma.
— Godt, sade Arthur. Fortfar.
— Ser du, fortfor mr Meagles, hon
kan ställa till ondt emellan oss och vår
måg,- ja, till och med förorsaka
missförstånd med vår dotter och derigenom
åstadkomma mycken huslig olycka. Du inser
ju det?
— Ja, ni har verkligen mycket rätt i
hvad ni säger, svarade Arthur.
Han hade sett på mrs Meagles, som
alltid var med om det som var rätt och
förståndigt; och han hade i hennes ansigte
läst en bön om, att han skulle styrka mr
Meagles i sitt beslut.
— Mamma och jag ha derföre
mycken lust, sade mr Meagles att packa ned
vårt pick och pack och börja att alonga
och marshonga igen. Jag menar, att vi
ha lust att bege oss af, fara direkte
genom Frankrike och Italien och helsa på
vår älskling.
— Jag tror ej, svarade Arthur, rörd
af den moderliga glädjen i mrs Meagles
vänliga ansigte (hon måste en gång ha
varit mycket lik sin dotter), att J
kunnen göra något bättre. Och om ni
begär mitt råd, så är det, att J begifven
er å väg i morgon.
— Ar det verkligen det? sade mr
Meagles. Mamma, det kan man kalla att bli
uppmuntrad i sina planer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
