- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
70

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag ber om förlåtelse, mr Casby —

— Det behöfs icke, sade patriarken,
det behöfs alldeles icke.

— Men miss Wade hade någon med
sig — en ung qvinna, uppfostrad hos en
af mina vänner, på hvilken hon utöfvar
ett farligt inflytande. Det skulle glädja
inig att få tala med denna flicka och
försäkra henne, att hon ännu ej förverkat
det intresse hennes beskyddare hyst för
henne.

— Verkligen, verkligen? svarade
patriarken.

— Ville ni derföre vara så god och
ge mig miss Wades adress?

— Kära hjertandes! sade patriarken,
så illa det var! Om ni bara hade skickat
in till mig, medan de voro här! Jag såg
den unga qvinnan, mr Clennam. En
vacker flicka med frisk färg, mycket mörkt
hår och mörka ögon, är det ej så, mr
Clennam? Om jag ej misstar mig, om jag
ej misstar mig.

Arthur jakade och bad än mer enträget:

— Vill ni vara så god och ge mig
deras adress?

— Kära hjertandes, utbrast patriarken
vänligt deltagande. Kors, kors, kors!
hvilken skada, hvilken skada! Jag har ju
ingen adress, mr Clennam. Miss Wade
vistas mest utomlands, min herre. Hon har
gjort det några år och hon är (om jag
får säga så om en medmenniska och en
dam till) särdeles obestämd och nyckfull,
mr Clennam. Jag får kanske ej återse
henne på mycket, mycket länge, kanske
aldrig. En sådan skada, en sådan skada!

Clennam såg nu, att han lika gerna
kunde hoppas på underrättelser af
porträttet som af patriarken, men han sade
icke destomindre:

— Mrs Casby, skulle ni ej kunna
gif-va mig några upplysningar angående miss
Wade, för att lugna de vänner, som jag
redan omnämt, och mot försäkran om
obrottslig tystnad, om ni anser den
be-höflig? Jag har sett miss Wade både här
och utomlands, men jag känner ingenting
om henne. Kan ni ej ge mig den
ringaste upplysning om henne?

— Ingen, svarade patriarken, i det han
skakade på sitt stora hufvud med en min
af utsökt välvilja. Ingen alls. Kära
hjertandes, kära hjertandes! Hvilken skada,
att hon stannade så kort och att ni dröjde
så länge. Jag har ett uppdrag som
affärsman att stundom utbetala pengar åt
detta fruntimmer;, men livad kan det
gagna er att veta det, min herre?

— Visst icke det minsta, sade Clennam.

— Visst icke det minsta, min herre,
bekräftade patriarken, i det hans strålande
ansigte filantrqpiskt smålog åt elden. Ni
hittade på det rätta svaret, mr Clennam.
Visst icke det minsta, min herre.

Hans vana att vända tummarne om
hvarandra var ganska betydelsefull och
visade Clennam, att han på samma sätt
skulle låta detta ämne gå omkring, utan
att någonsin låta honom se en annan sida
eller fortsättning deraf. Han fann
derföre, att all hans möda skulle vara
fåfäng, om han fortfor med sina frågor
aldrig så länge. Han hade tillräcklig tid
att tänka derpå, ty mr Casby, som i alla
kinkiga fall förlitade sig på sitt glänsande
hufvud och hvita hår, visste sin styrka
ligga i tystnad. Derföre satt Casby stilla,
vände och yände på sina tummar, under
det hans hufvud och panna lyste af
men-niskokärlek.

Med detta skådespel för sina ögon steg
Arthur upp för att gå, dä ett buller
förspordes från den inre dockan, der det
goda skeppet Pancks låg förtöjdt, när det
ej var ute på kryssning, som tillkännagaf
att den lilla ångbåten närmade sig dem.
Det slog Arthur för hufvudet, att detta
ljud hördes på särdeles långt håll,
alldeles som om mr Pancks önskat ge en signal
för att underrätta någon om sin ankomst.

Mr Pancks och han skakade
hvarandras händer och den förre gaf sin patron
ett par bref att underteckna. I det mr
Pancks skakade hans hand, gnodde han
sitt ena ögonbryn med venstra handens
pekfinger och lät höra en frustning.
Clennam, som nu förstod honom bättre än
förr, begrep att han nästan hade slutat
sitt arbete för aftonen, och önskade tala
ett ord med honom utanföre. Sedan han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free