Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der var den sömniga söndagen i hans
gosscår, då lian, likt en militärisk
desertör, drefs i marsch till kyrkan af en
piquet lärare, tre ganger om dagen,
mora-liter sammankedjad med en annan gosse,
och då han villigt skulle hafva utbytt två
måltider af osmältbara predikningar mot
några lod mera af det magra fårköttet,
som utgjorde hans lekamliga middagsmål.
Der var den oändliga söndagen under
hans omyndiga år, då lians mor, oböjlig
i sina anletsdrag och obeveklig i sitt lijerta,
satt hela dagen med en bibel framför sig,
livars yttre med sitt styfva, hårda, mörka
band, med en enda prydnad pressad på
omslaget, lik cn släpande kedja med krok
på, och kanterna på bladen besprängda
med vredens röda färg, just liknade
hennes egen uppfattning af dess innehåll —
liksom vore denna bok, framför alla
andra, en förmur mot mildhet i lynnet, mot
naturlig ömhet och vänligt umgänge
men-niskor emellan. Der var den
sinnes-för-bittrande söndagen några år sednare, då
han satt vresig och mulen den ändlösa
dagen igenom, med en dyster känsla af
liden oförrätt i sitt lijerta, och med icke
mera verklig kännedom af Nya
Testamentets välsignelserika historia, än om
han hade blifvit uppfödd bland
afguda-dyrkare. Det var en hel legion
söndagar, allt dagar af gränslös bitterhet och
förödmjukelse, som nu tågade förbi honom.
— Ber om förlåtelse, sir, sade en
be-ställsam uppassare. Önskar se sofrum?
— Ja. Jag har just beslutat att göra det.
— Städerska! ropade uppassaren. Ilerrn
bordet num’r sju önskar se rum.
— Vänta! sade Clennam. vaknande ur
sina grubbleiier. Jag tänkte icke pä hvad
jag sade; jag svarade machinmessigt. Jag
stannar icke här öfver natten. Jag går
hem.
— Jaså, sir? Städerska! herrn bordet
num’r sju stannar inte här, går hem.
Han satt qvar på samma plats när det led
mot aftonen, betraktande de mörka husen
midtemot, funderande på huru, om deras
fordna innevånares andar någonsin
numera kunde se dem, de skulle ha
medlidande med sig sjelfva för det de for-
dom måst lefva inspärrade i dylika
fängelser. Ibland syntes ett ansigte bakom
någon af de dunkla fönsterrutorna, men
förlorade sig snart i mörkret, såsom hade
det fått se nog af lifvet och hade
försvunnit. derutur. Nu började regnet att
falla i sneda linier emellan honom och
de der husen, och folk började samla sig
för att söka skydd under den täckta
genomgången midt emot, och att derifrån
hopplöst se ut på den jemnmulna himmelen
allt som regnet föll stridare och
hastigare. Då började våta paraplyer att visa
sig, kjortlar nedsölade ett qvarter från
kanten, och slnt ligen gatsmntsen. Hvar
den hade hållit till förut, och livarifran
den kom, hvem kunde säga det? Men den
syntes samla sig i ett ögonblick, så som
man ser en folkhop göra, och att på
mindre än fem minuter hafva nedstänkt alla
Adams söner och döttrar. Lykttänduren
gick nu sin rund; och allt som de
flammande lågorna sprungo upp för hans hand,
skulle man kunnat föreställa sig att de
voro helt förvånade öfver att det tilläts
dem öfvergjuta ett så dystert skådespel
med glansen af sitt sken.
Mr Arthur Clennam tog sin hatt,
knäppte till sin öfverrock och gick ut. På
landet skulle regnet hafva utveckladt
tusende friska dofter, och hvarje droppe skulle
hafva framkallat tankar på vextlighet och
lif. I staden utvecklade det endast
förpestade ångor, och var en äcklig, ljum,
smutsblandad, vedervärdig tillökning i
ränn-stenarnes innehåll.
Han gick förbi St. Paulskyrkan och
framåt i en lång vinkel, nästan aldeles
ned till flodstranden, genom några af de
krokiga, sluttande gator, som ligga och
lågo då, ändå krokigare och trängre,
mellan floden och Cheapside. Gående förbi
än ett murket gammalt hus, fordom
tillhörande något nu upplöst Hedervärdt
Bolag, än de upplysta fönstren i en af sin
församling öfvergifven kyrka, som syntes
vänta på någon äfventyr-älskande
Bel-zoni som skulle gräfva upp den och
upptäcka dess historia; gående förbi tysta
magasiner och varf samt här och der en
trång gränd, som ledde till floden, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
