- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
47

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

besöktes någon af do allmänna trädgår- j!
darne der man förtärde the, räkor, öl och i
andra läckerheter och derpå kommo de j
hem hand i hand, såframt hon icke var
mer än vanligt trött, och hade fallit i
sömn på hans axel.

Redan vid denna tid började
fångvaktaren djupsinnigt begrunda en plan, som
kostade honom så mycken
tankeansträngning, att den förblef oafgjord ännu vid
hans död. Han beslöt att af sin
sam-mansparda lilla förmögenhet göra en
testamentarisk disposition till sin guddotter,
och då uppstod den frågan, huru den
skulle så kunna “bindas fast“ att hon
ensam finge godt af den? Hans
erfarenhet under den långa vaktgöringen i
fängelset gaf honom ett så tydligt begrepp
om den oerhörda svårigheten alt “binda
fast“ penningar med någorlunda
varaktighet, och om den förvånande lättheten
hvarmed de lossades, att under en rad
af år framställde han beständigt denna
qvistiga fråga till hvarenda en af de
många advokater och andra lagkarlar,
som gingo ut och in genom
vaktstu-gan.

— Ponera, brukade han säga,
pekande med sin nyckel på juristens väst,
liksom för att derigenom göra saken
tydligare; — ponera att en karl skulle vilja
testementera sin förmögenhet till ett ungt
fruntimmer, och önskade binda så fast
den att aldrig någonsin någon annan skulle
förmå grabba tag i den, på hvad sätt
skulle ni binda fast den förmögenheten?

— Testamentera den uteslutande till
henne, brukade juristen välvilligt svara.

— Men se nu, återtog fångvaktaren, jj
— ponera att hon hade en bror, eller j
jag vill säga en far, eller en man, som j
sannolikt ville grabba tag i
förmögenheten, när hon fick den — hur skulle man
då bete sig?

— När den vore testamenterad till
henne sjelf, hade de ingen laglig
rättighet till den mera än ni. svarade nu den
lagkloke.

— Vänta lite, sade fångvaktaren. — jj
Ponera hon vore ömhjertad, och de lem-

nade henne ingen fred. Huru har ni
någon lag, som då kan binda den fast?

Den djupsinnigaste lagkiinnare, som
fångvaktaren kunde utforska var urstånd att
framdraga något lagrum det der
förmådde binda en knut så stark som skulle
fordrats dertill. Sålunda tänkte
fångvaktaren på saken hela sin lifstid, men hade
ändå icke vid sin död upprättat något
testamente.

Men denna inträffade först lång tid
derefter, när hans guddotter var sexton
år gammal. Första hälften af detta
tide-rum af hennes lefnad var förbi, då
hennes sorgsna och beklagande blick såg
hennes far som enkling. Från denna stund
blef den känsla af beskydd, som hennes
undrande ögon hade uttryckt för honom
förkroppsligad i handling, och
Marshalsea-barnet kom i ett nytt förhållande till sin
fader.

Till en början kunde det lilla barnet
ej göra något mera än sitta hos honom
och vakta på honom helt tyst, under det
hon för hans skuld öfvergaf den vida
lif-ligare platsen vid eldstaden i vaktstugan.
Men detta gjorde henne så till vida
nödvändig för honom, att han började vänja
sig vid henne och saknade henne då hon
icke var tillstädes. Detta var hennes
inträde ur barndomen i den af bekymmer
och oro uppfyllda verlden.

Hvad hennes sorgsna blick upptäckte
hos hennes far, hos hennes syster, hos
hennes bror, i sjelfva fängelset; huru
mycket eller huru litet af den bedröfliga
sanningen, som Gud behagade göra synbart
för henne, detta ligger i det fördolda
tillsammans med många andra mysterier. Det
är nog att veta att hon kände sig ny
inspirerad att vara någon ting, som de öfriga icke
voro, och att vara detta något, så olik
dem, så verksam och omsorgsfull, just
för de öfrigas skuld. Inspirerad? Ja
visserligen. Skola vi tala om inspiration
hos skalden, hos talaren, men icke hos
det hjerta, som uppfylldt af kärlek och
sjelfförsakelse utför det lägsta arbete i
den ringaste verkningskrets!

Utan någon enda vän som kunde bistå
henne, eller som blott kunde se henne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free