Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapande till Guds afbild, till att göra j
Gud till en syndig menniskas afbild,* bade
detta lärt honom att ej h&rdt dömma
andra, att vara skonsam med ödmjukhet,
att hysa hopp och kärlek.
Och detta frälste honom ock från den
klagande svaghet eller grymma
sjelfvisk-het, som, emedan han ej råkat den
lyckan eller den dygden på sin egen lilla
väg, icke vill tro att den finnes till i den
stora skapelsen, utan då den uppenbarar
sig, tillskrifver den de lägsta bevekelser.
Han var sviken i sina förhoppningar, det
är sannt, men hans själ var för
ståndaktig och för frisk, för att duka under för
den ohelsosamma atmosferen. Om också
han sjelf var lemnad i mörkret, kunde
han dock se ljuset, se det lysa på andra
och glädja sig deråt.
Derföre satt han nu vid sin
slocknande eld, sorgsen då han tänkte på den
väg han tillryggalaggt för att komma dit
han nu var, utan att dock vilja strö gift
på den väg, livarpå andra vandrat för att
komma till samma mål. Det var också
en tillbörlig saknad han nu kände öfver
att ha undvarit så mycket, öfver att vid
denna tid af sitt lif förgäfves söka ett
stöd, en tröst, ett sällskap på sin
vandring utföre lifvets höjder. Han såg på
den eld, som lågan hade lemnat, från
hvilken glöden försvann, der kolen svartnade
och askan nedföll som stoft, samt tänkte:
— Hur snart skall också jag genomgå
dessa förändringar, och gå bort?
Att blicka tillbaka på sitt lif var som
att klättra utföre ett grönskande träd,
öfverliöljdt med blommor oeh frukter och
se alla grenar vissna och falla af, den
ena efter den andra, alltsom han
närmade sig dem.
— Ifrån det olyckliga tvånget under
mina tidigaste år, i det kärlekslösa och
stränga hem, der jag sedan lefde, vid min
afresa, under min landsflykt, vid min
återkomst, vid min moders välkomsthelsning,
under mitt umgänge med henne sedan dess,
ända till denna dags eftermiddag, som jag
tillbragt hos stackars Flora, sade Arthur
Clennam; hvad har jag funnit? •
Hans dörr öppnades sakta och han
spratt till vid ljudet af följande ord, som
ljödo som ett svar:
— Lilla Dorrit.
FJORTONDE KAPITLET.
Hur Ulla Dorrit roade »iy.
Arthur Clennam steg hastigt upp och
såg henne stå vid dörren. Som denna
historia ibland måste se med lilla
Dorrits ögon skall den börja med att
sålunda se honom.
Lilla Dorrit blickade in i ett mörkt
rum, som syntes henne stort och präktigt
möbleradt. Öfverdrifna tankar om
Covent-Garden, som ett ställe med berömda
kaffehus, der herrar med guldbroderade rockar
och svärd vid sidan tvistade och
duelle-rade; ståtliga tankar om Covent-Garden,
som ett ställe, der man vintertiden hade
blommor, hvilka kostat en guiné stycket,
ananas för en guiné skålpundet och ärter
för en guiné lialfstopet; pittoreska tankar
om Covent-Carden, som ett ställe, der
det fanns en präktig theater, der man
uppförde underbara och sköna skådespel
för rikt klädda herrar och damer, men
dit stackars Fanny eller stackars onkel
aldrig kunde komma; sorgliga, tankar om
Covent-Garden med alla sina hvälfda
gångar, dit de eländiga, trasiga barnen,
som hon nyss gått förbi, smögo sig som
små råttor, der de gömde sig, lefde på
afskräde, kröpo tillsammans för att
värma sig och derifrån de slutligen
bortjagades, (se efter alla rottorna, både små
och stora, J Barnader, ty, vid Gud, de
gnaga på våra grundvalar till dess taken
nedfalla öfver våra hufvuden!);
fantastiska tankar om Covent-Garden, ett ställe
som fordom varit, som ännu var rikt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
