Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemligheter, romantiska äfventyr,
öfver-flöd, brist, skönhet, fulhet, vackra
landt-trädgårdar ocli smutsiga takrännor, allt
detta tillsammanblandadt — gjorde
rummet mörkare än det var, i lilla Dorrits
ögon, då hon blygt blickade in genom
dörren.
Den herrn hon sökte satt förut i en
stol vid den utslocknade elden och vände
sig sedan om, förvånad öfver att se
henne. Det var samme mörke, allvarsamme
herre, som smålog så behagligt och hade
ett så öppet och grannlaga sätt, och
likväl var det i hans allvar något, som
påminde om hans mor, ehuru med den stora
olikheten att det som vår sträfhet hos
henne var mildhet hos honom. Nu såg
han på henne med den uppmärksamma,
forskande blick, för hvilken lilla Dorrits
ögon alltid sänkte sig och hon nedslog
dem äfven nu.
— Mitt stackars barn! Ni här vid
midnatten.
— Ja, sade lilla Dorrit, min herre,
för att bereda er derpå. Jag visste att
ni skulle bli mycket öfverraskad.
— Ar ni ensam?
— Nej, min herre, Maggy är med mig.
Då hon nu ansåg honom tillräckligt
beredd på sitt inträdande, visade sig
Maggy på tröskeln, under det hon skrattade
betydligt. Men hon undertryckte dock
genast detta utbrott och blef högtidligt
allvarsam.
— Och jag som ej har någon eld, sade
Clennam. Och ni har — Så litet på er,
ämnade han säga, men fruktande att det
kunde innebära någon hänsyftning på
hennes fattigdom, hejdade han sig och sade
i stället:
— Och det är så kallt.
Han sköt stolen, hvarifrån han
uppstigit närmare eldstaden och bad henne
sätta sig der; hemtade sedan skyndsamt
ved och kol, som han lade på elden och
snart fick att brinna.
— Er fot är kall som marmor, mitt
barn, han hade råkat vidröra den, då
han böjde ett knä för att uppgöra elden;
flytta den närmare värmen.
Lilla Dorrit tackade honom hastigt.
Den var varm, den var mycket varm!
Det’ skar honom i hjertat att märka, att
hon dolde sin tunna, slitna sko.
Lilla Dorrit skämdes dock ej för sina
dåliga skor. Han kände hennes historia
och således var det ej det. Min lilla
Dorrit fruktade, att han kunde klandra
hennes far om han såg dem; att han
kunde tänka: “hvarför åt han middag i dag
och lät denna lilla varelse utsätta sig för
de kalla stenarne?» Hon trodde ej att
denna tanke var riktig; hon visste bara
af erfarenhet att folk ibland hade dylika
inbillningar. Och de utgjorde också en
del af hennes fars olycka.
— Innan jag säger något annat,
började lilla Dorrit, der hon satt framför den
glimmande elden och upplyfte sina ögon
mot det ansigte, hvars harmoniska uttryck
af intresse, medlidande, sorg, var en
hemlighet för henne, som lion ej en gång
kunde försöka att förklara, får jag
berätta er något?
— Ja, mitt barn.
En lätt skugga af oro föll öfver hen
ne, då han så ofta kallade henne barn.
Det förvånade henne att han märkte eller
tänkte på en sådan obetydlighet, men han
sade genast:
— Jag önskade begagna ett ömt ord
och kunde ej finna något annat. Men
som ni sjelf gaf er det namn, vid
hvilket de alltid kalla er hos min mor, och
som jag sjelf helst tänker på er under
detta namn, så låt mig kalla er lilla Dorrit.
— Jag tackar er, min herre, jag
tycker mer om det än något annat.
— Lilla Dorrit.
— Lilla mamma, rättade Maggy (som
tagit sig en liten lur.)
— Det är detsamma Maggy, svarade
Dorrit, alldeles detsamma.
— Ar det detsamma, mamma?
— Alldeles detsamma.
Maggy skrattade och snarkade straxt
derpå. I lilla Dorrits ögon och öron voro
så väl den obehagliga gestalten som det
obehagliga ljudet angenäma. En glöd af
stolthet öfver hennes stora barn spred sig
öfver hennes ansigte, då den mörke, all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
