- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
127

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Men kora! sade mr Meagles. Ni
ha haft en lång promenad och ska’ bli
belåtna att taga af edra stöflor. Hvad
Daniel angår så förmodar jag, att han
aldrig skulle tänka på att taga af sig
stöflorna, såvida man ej visade honom en
stöfvelknekt.

— IIvarför inte? frågade Daniel, i det
han blickade på Clennam med ett
betydelsefullt smålöje.

— Ah! Ni har så mycket annat att
tänka på, svarade mr Meagles, i det han
klappade honom på axeln, som om han
för ingen del finge öfverlemnas åt sin
egen svaghet. Figurer och skuggor och
liäfstänger, och skrufvar och cylindrar och
tusende saker.

— I mitt yrke, sade Daniel road, är
det mindre vanligen inbegripit i det större.
Men det är detsamma, det är detsamma.
Hvad som behagar er, behagar också mig.

Clennam kunde ej underlåta att
fundera på, under det han satte sig vid
elden i sitt rum, huruvida det ej också i
den hederlige, välvillige och gästfrie mr
Meagles’ bröst fanns en mikroskopisk del
af det senapskorn, som uppväxt till
Om-sveps-expeditionens stora träd. Dennes
besynnerliga känsla af öfverlägsenhet i
afseende på Daniel Doyce, som ej
tycktes så mycket grundadt på något i Dyoces
personliga karakter, som icke mer derpå,
att han var en uppfinnare och olik
mängden, ingaf honom denna tanke. Den skulle
kanske hafva sysselsatt honom ända tills
lian gick ned till middagen, en timma
sednare, om han ej haft ännu en fråga
att begrunda, som han redan framkastat
under karantänstiden i Marseille, och som
nu återkom samt var ganska ihärdig.
Ingen mindre fråga tffi denna: Huruvida han
skulle tillåta sig att bli kär i Pet?

Han var två gånger så gammal som
hon. (Han satt med korslaggda ben och
bytte nu om deras läge, samt började
åter sina beräkningar, ipen kom till
samma resultat.) Han var två gånger så
gammal. Godt! Men han var ung till
utseendet, ung i helsa och kraft, ung i
hjertat. En karl var ju icke gammal vid
fyrti års ålder; och många voro ju ej i

tillfälle att gifta sig och gifte sig ej
heller, förrän’ de uppnått denna tidpunkt i
lifvet. Men en annan sida af frågan var,
ej livad han tänkte, men hvad hon tänkte
i detta fall.

Han trodde, att mr Meagles var
benägen att hysa önsklig välvilja för honom
och han visste sig hysa uppriktig välvilja
för mr Meagles och hans goda fru. Han
förutsåg, att det skulle blifva dem svårt
att lemna ifrån sig sitt enda sköna barn,
som de så mycket älskade, till en man;
att det skulle blifva en pröfning för
deras kärlek, som de ännu ej haft
själsstyrka att tänka sig. Men ju skönare,
ju mer intagande och förtjusande hon var,
desto närmare låg denna nödvändighet.
Och hvarföre kunde ej han, så gerna som
någon annan, blifva den gynnade?

När han kommit så långt, ihågkom han
igen, att det ej var frågan om hvad de
tänkte, men hvad hon tänkte derom.

Clennam var en tillbakadragen man,
medveten om många brister, och han
upphöjde så den sköna Minuies förtjenster
och förringade sina egna, och hans
för-j hoppningar började öfvergifva honom, när
han kommit till denna punkt. Han
fattade slutligen det beslutet, under det han
gjorde en sin middags toilett, att han icke
skulle tillåta sig att bli kär i Miqnie.

De voro endast fem vid ett rundt bord
och det var verkligen ganska trefligt. De
hade så många ställen och personer att
påminna hvarandra om, de voro alla så
ogenerade och muntra tillsammans
(Daniel Doyce satt endera som en
intresserad åskådare af ett kortspel eller föll in
med någon liten skarpsinnig anmärkning,
då det så passade sig), att de kunde
hafva varit tillsammans tjugu gånger, utan
att känna hvarandra så väl.

— Och miss Wade, sade mr Meagles,
sedan de talat om flera af sina
reskamrater. Har någon sett miss Wade?

— Jag har, sade Tattycoram

Hennes unga matmor hade skickat
henne efter en liten schal och hon böjde sig
just nu ned för att påsätta den. då hon
hastigt upplyfte sina mörka ögon och gaf
det oväntade svaret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free