- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
217

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Under detta grymma skämt andades
hon häftigare, läpparne darrade och
öppnade sig, oaktadt hennes yttersta
bemödande att synas lugn.

— Fort då, min kära! Så tala då!
Vår gamle intrigör sade att ni var ej —
och ni hejdade honom. Han skulle säga
att ni var ej — hvad för något? Jag vet
det redan, men jag vill att ni skall visa
mig förtroende Nå! Ni är icke — hvad?

Hon försökte att kufva sina upprörda
känslor, men utropade häftigt:

— Icke Arthurs mor!

— Godt! sade Rigaud. Ni är
tem-ligen foglig.

Nu var lugnet i hennes ansigtc borta
och passioneradt ropade hon:

— Jag vill sjelf berätta det! Jag vill
ej höra det från edra läppar och med er
nedrighet! Efter det måste uppenbaras,
så vill jag att det skall synas i den rätta
dagen. Hör mig!

-— Såvida ni ej är mera hallstarrig
och ståndaktig än jag tror er vara, inföll
mr Flintwinch, så vore det bäst att ni
lät mr Rigaud, mr Blandois, mr
Beelze-bub, berätta det på sitt sätt. Hvad
betyder väl det, dä han känner allt.

— Han känner ej till allt.

— Han vet så mycket, som han bryr
sig om att veta, envisades mr Flintwinch.

— Han känner icke mig.

— Hvad tror ni väl han bryr sig om
er, ni inbilska qvinna? sade mr Flintwinch.

— Jag säger er, Flintwinch, jag vill
tala nu. Jag säger er, då det gått så
långt, vill jag berätta det med mina egna
läppar och sjelf förklara mitt uppförande.
Hvad! Har jag ej lidit något i detta rum,
ingen brist, ingen fångenskap, att jag skulle
slutligen förnedra mig så, att betrakta mig
i en sådan spegel som den! Kan ni se
honom? Kan ni höra honom? Om er
hustru vore hundrade gånger den
otacksamma varelse hon är, och om jag hade ett
tusende gånger mindre hopp att förmå
henne till tystnad, såvida denne man blef
nedtystad, så skulle jag ändå berätta det
sjelf, heldre än att undergå den tortyr att
höra honom tala om det.

Rigaud sköt stolen litet tillbaka, sträckte
ut benen och satt så, med korslagda
armar, midt emot henne.

— Ni vet ej hvad det vill säga,
fortfor hon, vändande sig till honom, att
blif-va strängt uppfostrad. Jag blef så
uppfostrad. Min un<rdom var ej glad. Mina
dagar fösdöto under helsosamf förtryck,
bestraffningar och fruktan. Våra hjertans
syndfullhet, våra onda vägar, den
förbannelse som låder vid oss, de fasor som
omgifva oss — dessa voro samtalsämnen
i mitt hem. Ue bildade min karakter och
uppfyllde mig med afsky för
illgernings-män. Då den gamle mr Gilbert
Clen-nam föreslog sin föräldralösa bror3on som
make åt mig, föreställde mig min far att
han, liksom jag, blifvit uppfostrad i tvång.
Han sade mig att, jemte den bestraffning
hans själ undergått, hade han lefvat i ett
snålt hus, der nöjen och lustbarheter voro
okända och der hvarje dag förflöt, lik
den föregående, under arbete och mödor
Han berättade mig att han varit till åren
en man, långt innan hans farbror erkänt
honom som sådan; och att ifrån hans
skoltid ända tills nu hade farbrodrens hus
för honom varit en fristad ifrån verldens
laster och ogudaktighet. Då, inom ett
år efter vårt giftermål, jag fann att min
man, just vid den tid då min far talat
om honom, syndat emot Herren och
skymfat mig genom att hålla en usel varelse
i mitt ställe, kunde jag då betvifla att
det var mig bestämdt att göra denna
upptäckt samt att lägga en bestraffande hand
på detta förderfvets barn ? Skulle jag då
ett ögonblick glömma — ej mina egna
oförrätter — livad var väl jag! men den
fördömelse af synden och alla de strider
deremot, hvari jag blifvit uppfödd?

Vred lade hon handen på klockan, som
låg på bordet.

— Nej! Glöm icke! Initialerna till dessa
ord stodo här inne då, och de stå här än.
Jag var utsedd att finna det bref, som
hade afseende på dem och som sade mig
hvad de betydde, hvems verk de voro
och hvarföre de stodo der i denna klocka,
som låg i hans lönnlåda. Om jag cj
blifvit bestämd att upptäcka dem, så hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0533.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free