Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot honom, huru innerligt ni menar det,
att jag ej kan säga: Beröm mig ej!
Han förde hennes hand till sina läppar.
— Du har varit här många, många
gånger då jag ej sett dig, liten Dorrit?
— Ja, jag har varit här ibland då jag
ej inkommit i detta rum.
— Mycket ofta?
— Ja, svarade hon blygt.
— Hvarje dag?
— Jag tror, sade hon, efter en stunds
tystnad, att jag varit här åtminstone två
gånger om dagen.
Han kunde hafva befriat den lilla
handen sedan han ömt kysst den; men den
tycktes nästan smeka för att få ligga qvar.
Han tog den emellan sina båda och den
låg lätt på hans bröst.
— Kära liten Dorrit, det är ej endast
min fångenskap som snart skall taga slut.
Denna din uppoffring måste äfven slutas.
Vi måste åter skiljas och vandra olika
vägar, långt åtskiljda. Har du glömt hvad
vi sade hvarandra, då du kom tillbaka?
— O nej, jag har ej glömt det. Men
något har — känner ni er ej stark i dag?
— Jo, mycket stark.
Handen, som han omfattat, smög sig
litet närmare hans ansigte.
— Känner ni er tillräckligt stark för
att höra huru stor rikedom jag fått?
— Det skall glädja mig att höra.
Ingen rikedom kan vara stor eller god nog
åt liten Dorrit.
— Jag har varit så otålig att få
berätta er det. Jag har längtat och
längtat så derefter. Ar ni alldeles säker om
att ni ej vill taga den?
— Aldrig!
— Ar ni säker om att ni ej vill taga
hälften deraf?
— Aldrig, kära liten Dorrit!
Då hon under tystnad betraktade
honom, var det något i hennes älskliga
ansigte, som han ej kunde förstå; något
som kunde hafva brustit i tårar och som
likväl var stolt och lyckligt.
— Hvad jag har att berätta om Fanny
måste bedröfva er. Stackars Fanny har
förlorat allt. Hon har intet qvar, utom
sin mans inkomst. Allt det pappa gaf
henne, då hon gifte sig, förlorades, då edra
penningar förlorades. Det var i samma
händer och det är allt borta.
Arthur var mera bedröfvad än
förvånad öfver denna underrättelse.
— Jag hoppades att det ej skulle ske,
sade han, men jag fruktade detta för dem,
emedan jag visste den nära bekantskapen
emellan hennes man och förfalskaren.
— Ja. Det är allt borta. Jag är
mycket ledsen för Fanny; mycket, mycket,
mycket ledsen för stackars Fanny. Min
stackars bror också!
— Hade han penningar hos samma
man?
— Ja! Och allt är förloradt — huru
stor tror ni min egen förmögenhet är?
Då Arthur frågande såg på henne, drog
hon bort sin hand och lade sitt hufvud
på det ställe, der den hvilat.
— Jag har intet i hela verlden. Jag
är lika fattig som då jag bodde här. Då
pappa kom hit till England anförtrodde
han hela sin förmögenhet till den samme
mannen och det är allt förstördt. O, min
älskade, är du nu säker om att du ej vill
dela min rikedom med mig?
Sluten i hans armar, tryckt mot hans
hjerta, kännande hans manliga tårar på sin
kind, lade hon den ena handen om hans
hals.
— Aldrig skiljas, dyraste Arthur;
aldrig, aldrig mera skiljas här på jorden!
Jag har aldrig varit rik förut; jag har
aldrig varit stolt, aldrig lycklig förut. Jag
är rik i känslan af att ega dig, jag är
stolt öfver att tillhöra dig, jag är lycklig,
ty jag är ju hos dig i detta fängelse,
såsom jag äfven skulle vara, om det vore
Guds vilja att jag åter skulle komma hit
med dig och tjena och trösta dig med all
min kärlek. Jag är din hvar som helst,
öfver allt. Jag älskar dig så innerligt!
Jag ville heldre tillbringa hela mitt lif
här med dig och gå ut dagligen,
arbetande för vårt uppehälle, än hafva den
största rikedom, som någonsin fanns och
vara den förnämsta dam, som någonsin
blef ärad. O, om blott stackars pappa
kunde veta huru välsignad jag blifvit i
detta rum, der han led i så många år!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
