Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maggy hade först stirrat på dem, men
hade naturligtvis för längesedan smält i
tårar. Maggy var nu så öfverlycklig att,
sedan hon smekt och omfamnat sin lilla
matmor, hon gick ned för att finna
någon, hvilken hon kunde meddela sin glädje.
Och hvem mötte hon väl, om inte Flora
och mr F-s tant, som kommo intågande
genom porten? Och, såsom en följd af
detta möte, hvem fann väl liten Dorrit
väntande på sig, då hon två eller tre
timmar efteråt kom ned?
Floras ögon voro röda och hon syntes
temligen modfällda. Mr F-s tant var så
styf att hon tycktes ej kunna böjas, icke
en gång otn de största tyngder blifvit
lagde på hennes rygg. Hennes hatt var
tillknuten på ett fasligt sätt och hennes
re-dikyl var så stel, som om den blifvit
förstenad af ett Medusehufvud och nu bar detta
inom sig. Med dessa imponerande
attributer, hade mr F-s tant under de tre
timmar hon setat på trappan, som ledde till
marskalkens boning, utgjort föremålet för
de yngre innevånarnes i Marshalsea,
skratt-salfvor, hvilka hon allt emellanåt hämnats
med sin paraply.
— Jag har med smärta varseblifvit,
miss Dorrit, sade Flora, att ett förslag
att begifva sig till något ställe till en så
högt uppsatt af lyckan och så fjäskad och
uppburen af den bästa societe måste
alltid synas påfluget till och med om icke
en pastejbagarebod långt under er
nuvarande sfer och en liten kammare ehuru
en hoflig man men om för Arthurs skull
— kan ej öfvervinna det mer än öfver
Doyce och Clennam — en sista
anmärkning skulle jag vilja göra en sista
förklaring skulle jag vilja afgifva kanske er
godhet ursäktar under förevändning af tre
köttpastejer den torftiga platsen för vårt
samtal.
Liten Dorrit uttydde riktigt detta
temligen mysteriösa tal, och svarade att hon
vore till Floras disposition.
Flora förde dem då tvärs äfver vägen,
till den omtalade pastejbagareboden. Mr
F-s tant gick sist med stolt uppsyn och
i fara att blifva öfverkörd, men fortsatte
likväl med en hallstarrighet, henne värdig.
Då de tre köttpastejerna, hvilka skulle
vara en förevändning för samtalet, sattes
för dem på små tennfat, hvarje pastej
prydd med ett hål i toppen, deri den
höf-lige mannen hällde varm sås ur en stor
kanna, som om han skulle fylla tre
lampor, då tog Flora fram sin näsduk.
— Om fantasiens sköna drömmar,
började hon, någonsin framställt att då
Arthur — kan ej öfvervinna det ack förlåt
mig — återfick friheten skulle till och
med en pastej, mycket sämre än denna
och med så litet kött att den skulle vara
som en ihålig muskott ej vara obehaglig
om den räcktes af den sanna vänskapens
hand sådana drömmar hafva för alltid
flytt och allting är utplånat men som jag
vet att ömmare känslor äro i fråga ber
jag att få säga att jag önskar båda lycka
af allt hjerta och ej hyser agg till någon
af dem ej det minsta — det kan vara
roligt att veta att innan tidens hand gjort
mig mycket smalare än förr och
förfärligt röd efter den minsta ansträngning
isynnerhet efter att hafva ätit jag vet väl
att det då ser ut som ett utslag det kunde
hafva varit och var icke genom föräldrars
mellankomst och andelig dvala följde på
hvarandra till dess den hemlighetsfulla
ledtråden hölls af mr F. likväl vill jag
ej vara oädel emot någon och af hjertat
önskar jag dem båda välgång.
Liten Dorrit tog hennes hand och
tackade henne för all hennes fordna
vänlighet.
— Kalla det ej vänlighet, svarade Flora,
kyssande henne, ty du var alltid den
bästa och käraste lilla varelse som
någonsin fanns om jag får taga mig den
friheten och till och med i en åsigt af
saken rörande penningar en besparing vara
samvetet sjelf ehuru jag måste tillägga
mycket angenämare än mitt någonsin var
för mig ehuru jag hoppas ej mera
be-lastadt än andra menniskors likväl har
jag alltid funnit det mycket angeläget att
göra mig otreflig än treflig och har
troligen ett stort nöje af att göra det men
jag förirrar mig — en förhoppning
önskar jag uttala innan förhänget faller och
det är att Arthur, för fordna tiders och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
