Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödfall då och då kunnat gifva stut; men en flicka! Jag
blef vid gement lynne vid dessa tankar.
Klockan åtta på aftonen körde vagnen upp till stora
byggningen vid Helenefors. Det snöade, regnade och
blåste alldeles förb—dt. En betjent tog emot mig på
trappan, och jag fördes in uti tvenne stora, eleganta
rum, som voro bestämda åt mig, samt underrättades att
baronen önskade se mig, så fort jag var i ordning. Jag
svor mellan tänderna öfver att, efter en hel dags resa,
nödgas omkläda mig; men studenten måste tiga. Jag
gjorde min toilett så fort ske kunde, och fattade
derunder den lofvärda föresatsen att finna min discipel
afskyvärd. När jag var i presentabelt skick, lät jag
betjenten föra mig till baronen.
Jag kom in uti ett stort rum, förmak, salong
eller sällskapsrum, hvilket du behagar; men den anblick,
som mötte mig, var värd en målares pensel. Rummet
var rikt upplyst. I kaminen brann en brasa. En
tigerhud var utbredd på golfvet framför densamma, och
derpå låg en flicka om tolf à tretton år, samt hade
bredvid sig en Newfoundlandshund af sällsynt skönhet.
Barnets hufvud hvilade på handen; men att beskrifva
detsamma vore omöjligt. Lägg din vanliga flegma å sido,
och bjud till att blifva en menniska, som kan fatta och
förstå det sköna. Hela hufvudet var öfversolladt med
de luftigaste och ändå yppiga gullgula lockar. Ansigtet
hade denna fylliga och blomstrande rundning, som
nästan ensamt tillhör barndomen. Ögonen voro klarblå;
men af en yrande och sprittande liflighet. Munnen
liten; men omgifven af otaliga, skälmska löjen. Alla
anletsdrag utvisade en ytterlig liflighet, och man tyckte
sig se lifvets pulsar slå under denna fina och
genomskinliga hy. Gruppen, belyst af det starka ljusskenet,
gjorde ett så bländande intryck på mig, att jag ett
ögonblick blef qvarstående vid dörren. Baronen med sitt
dystra och hårda ansigte satt nedsjunken i en emma.
Den tanken trängde sig ovilkorligt på mig, att för dem,
som, enligt Svedenborg, antaga en god och en ond ande
såsom menniskans beständiga följeslagare genom lifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
