Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Början af slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du får icke gråta, icke på detta oförståndiga
sätt sörja min bortresa, — sade Herman och lutade
sig ned till henne. — Tro mig, Gerda, min smärta är
fullt ut lika djup som din; men jag måste resa, ifall
det en gång i framtiden skall bl i f va mig möjligt att.
uppträda med begäran om din hand. Lofva mig blott,
att våra hjertaus förbund blir en hemlighet emellan
dig och mig, tilldess jag öppet kan uppträda såsom
din friare, samt förblif din kärlek trogen och glöm mig
icke, under den lid vi äro skiljda.
— Herman! jag skall möjligtvis dö af sorg medan
du är borta; men glömma dig kan jag aldrig.
— Gerda, ditt lynne år ombytligt, din karakter
svag och dina känslor skifta lält; detta vet jag, och
denna visshet plågar mig; ty snart skall du omgifvas
af friare, och din far, som älskar dig till ytterlighet,
Önskar sannolikt för sin enda dotter göra ett lysande
parti. Ar väl din kärlek till mig nog stark, för att
ingifva mig mod och ståndaktighet att förblifva den
trogen? Jag vågar icke sjelf besvara denna fråga!
— Men jag, Herman, känner att jag aldrig skall
förändra känslor för dig, aldrig låta öfvertala mig till
att glömma min kärlek. Nej, jag svär, vid den gode
Guden, att aldrig tillhöra någon annan än dig!
Då Gerda, med mot himlen utsträckt hand, gjorde
denna ed, stod hon på samma ställe, der, för aderton
år sedan, det omtalade mordet begicks. Skulle denna
ed förblifva helig?... Skulle den medföra lycka åt
Herman? Eller förvandlade den mördades ande
densamma till en förhannelse?
”Hvad, iidets nornor spinna ingen vet
Herman blef lugn; ty ibland alla dessa lättrörliga
och flygtiga känslor i Gerdas själ, fanns dock ännu en
som var fast och ren: hennes enkla, men sanna
gudsfruktan, den Sigrid inplantat i barnets hjerla; på den
byggde Herman sitt hopp, då hon, inför Gud, svor
honom trohet.
Dagen efter Hermans afresa öfverlemnade sig Gerda
åt den våldsammaste och mest ohejdade sorg.
Raronen, som, förrän han fick en dotter, på jor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
