Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Början af slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, Herman, du får icke resa, du vet ju, att
jag skulle sörja mig sjuk och dö.
— Du skall glömma mig lika lätt som du glömde
grefve Ernst.
— Hur kan du så tala?... glömma dig!... då
skulle jag med detsamma glömma att jag lefver.
— Du tror så nu; men då jag är borta...
— Då år också all glädje för mig boria.... Ser
du, Herman, det är såsom lijertat icke kunde slå, når
jag ej ser dig; såsom vore du min själ, mitt lif, —
sade Gerda, och flyttade sig helt nära Herman i bålen.
— Gerda! — Mer kunde icke Herman utsäga,
ulan fattade hennes hand och lutade sin bränheta
panna emot den. — Gerda, jag älskar dig!
— Ack, Herman! det vet jag, vi ålska ju
hvar-andra, du har allt ifrån barndomen sagt mig att du
höll af mig; hvarföre ser du nu så bedröfvad ut? —
Gerda förde smekande sin hand i hans lockar.
— Du förslår mig icke, barn; men nu måste du
göra det, — svarade Herman med häftighet. — Jag
älskar dig icke mera såsom ett barn, en bror, en
lärare, utan såsom en man älskar en qvinna. Du
må-sie lillhöra mig, btifva min hustru. — Och nu slöt han
henne till silt hjerla.
Gerda, som ännu icke klart faltade denna
distinktion, emellan de olika slagen af kärlek, kände dock,
all hon på jorden icke hade någon så kär som
Herman.
Under den tid Herman ännu qvarstannade på
He-lenefors lalade han dagligen med Gerda om sin varma
och rena känsla för henne; och Gerda, som före aftonen
på sjön var ett barn till själen, utan medvetande om arlen
af den tillgifvenhet hon hyste för Herman, utvecklade
sig till qvinna i och med detsamma hon lärde förstå
silt eget hjerta. Alla hennes känslor koncentrerade
sig till en enda, och den tillhörde honom.
Dagen före Hermans afresa hade båda tillsammans
varit vid prestgården, och promenerade hem på
gångstigen utmed vattenfallet. Gerda gret.
De Värnlösa. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
