Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En tiggerskas lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni spelar edra kort vål, som jagat bort
rof-foglarne; ni är nu ensam om den sentimentala dufvan.
Man samtalade sedan om alt göra godt, om otack
m. m. Baronen berättade några anekdoter, och när
han slutade, ylirade grefve Ernst:
— Jag har tyvärr icke ofta varit i tillfälle alt
ut-öfva barroherlighel; men en gång såg jag fattigdomen
i dess mest upprörande gestalt, emedan den träffat
personer med bildning. De voro fullkomligt utblottade,
men buro denna prägel af renlighet, som år låogt
mera lill hjertat talande, än den vämjeliga osnygghet,
hvarmed den vanligen är omgifven.
— När var det? — frågade Gerda.
— Del var för sex å sju år sedan, — svarade
Ernst, sättande sig i en emma midt emot Alva, och
såg på henne uppmärksamt, under det han berättade
följande.
Alva hade sina ögon fästade på sitt tapisseri, och
arbeiade med ifver.
— Jag vistades i Stockholm, I ill i ka med min
svärfar. En vacker Februariafton ämnade jag göra en
promenad lill Carlberg, för att Iräffa ett par kadetter
af mina bekanta. I dt isamma jag vek af till
Rörstrands-gatan märkte jag framför mig en liten Hicka, som
förföljde en herre.. . .
Ernst höll upp ett ögonblick och sag forskande på
Alva; men ingen rörelse förraärkles på hennes ansigte.
Hon arbetade lika flitigt. Grefven fortfor:
— Jag kunde tydligt se alt barnet tiggde; ly hon
fattade tag i mannens pels. Detta förtörnade den
sed-nare, så att han lyfte upp sin käpp och gaf flickan
med densamma eit slag .. .
En lindrig ryckning i Alvas ögonlock, var den
enda rörelse, som förmärktes. Grefve Ernst fortfor nti
att med liflisa färger skildra livad läsaren redan
känner, samt de intryck den bleka, öfvergifna nöden
gjorde på honom. Han slöt sin berättelse sålunda:
— Jag skall aldrig glömma detta barns utseende,
hon lofvade att blifva utmärkt vacker. Ofta, under min
irrfärd genom lifvet, bar minnpf af don HHa flickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
