Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ryslig förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beljenien aflägsnade sig.
Baronen vandrade upp ocli ned I rummet, ett rof
för sina upprörda, och plågsamma känslor. Emellanåt
mumlade lian:
— Alva, Ål va!... min dotter!
Vid middagsbordet var icke Alva synlig; hon Ut
säga, det ett illamående hindrade henne. Och illa
mådde hon verkligen. Under hela detta dygn hade Alva
varit underkastad den ena själsskakningen efter den
andra, och hon kände ett slort behof af några limmars
ensamhet och hvila ifrån alli tvång och förställning.
Hon behöfde ostördt gråta och bedja, för alt hemla
styrka till mötet med Ernst. Endast en själ, så stark,
och så lifvad af sin känsla for det goda, som Alvas,
skulle kunnat genomgå alla dessa stormar, ulan att duka
under.
Alva hade alll ifrån det ögonblick, Ernst, lik en
räddande engel, upplrädt för henne, i sill hjerta
bibe-hallil haus bild; och ehuru år förgingo, innan de
åter-sägo hvarandra, närde hon likväl allid hos sig för
honom en svännisk tillgifvenhel, som uppfyllde henne med
mången ljuf och ren dröm. Sådani var hennes hjerta
också, då hon återsåg honom såsom Gerdas man. Huru
månget luftslott ramlade, huru mången skön illusion
försvann icke, vid delta bitlra ålerseende. Isynnerhet
hade Alva, sedan hon blef egarinna af en stor
förmögenhet, haft mången glänsande hägring af hoppet, och
drömde alltid om elt återseende; men ack! under hell
andra förhållanden. Nu invigde det hennes lif till
försakelse, och hennes kärlek till hopplöshet. Men, i
samma slund hon uti Ernst blick lyckte sig läsa svarel på
sina egna hemliga känslor, siod äfven klarl för hennes
själ nödvändigheten att aldrig låta honom få ana
hennes kärlek. Hon borde uppbjuda all sin förmåga, för alt
rycka Gerda ifrån sitt tycke lill Herman, och målet för
hennes bemödande blef Gerdas och Ernsts lycka.
Så hade Alva utstakat sill lif. Men skulle hon
lyckas deri?... Skulle dä så mycken försakelse-aldrig
erhålla någon ersälining?... Skulle väl dessa
föresatser» huru ädla de än voro, kunua gå segrande ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
