Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ryslig förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en strid med hjertats mest glödande fordringar?...
Mötet med Ernst skall utvisa det.
Klockan fem foro alla hemmavarande lill
prestgår-den. Ål va hörde, der hon låg på sin soffa, vagnarna
rulla borl. Hon drog en djup och smärtsam suck. Till
en limma derefter, var mötet med Ernst beslämdl; då
Alva skulle beslå en ny hård pröfniug.
Klockan sex inträdde hon i salongen, der hon fann
grefven. Han satt nedsjunken i en emma, med ett
för-stördt och sorgset utseende.
Grefven reste sig och gick Alva till mötes,
sågande:
— Jag har efterkommit din önskan;... jag är
här, för all låta bedraga mig; hvem har väl nog vän-
skap för mig, att icke bjuda till all göra del?
— Jag har aldrig bedragit dig, och skall icke heller
nu göra det...
— Säg icke så, Alva!... man har ju redan velat
bedra mig, och om det misslyckades, var felet icke dilt,
— svarade Ernst, i det han förde Alva till soffan, och
sjelf log plats på en stol der bredvid. — Sedan jag
kommit lill en lugnare åskådning af min ställning, har
icke Gerdas trolöshet hos mig väckt den största smär-
tan; nej, emot henne kände jag endast harm; meu du,
Alva, du! har gifvit mitt hjerta elt djupare sår. Då jag
några minuter före dig ankom till skådeplatsen för min
kränkta heder, bemäktigades jag af vrede, en vrede, som
kräfde blod; men då jag såg dig störta in, rycka
Gerda ifrån sin plats, och hviska henne något i örat, som
förmådde henne fly, och du sjelf intog hennes ställe,
då greps min själ af en förfärlig smärta, som endast
vunnit i bitterhet, ju mera jag tänkt derpå. Vet du,
Alva, man är först då rätt olycklig, när man tvingas alt
tvifla på al)a!... och allt!
Ernst lutade pannan i handen.
— Jag förstår dig icke... Endast för att rädda
Gerda, kastade jag mig emellan .. .
— Förstår icke Alva, all jag måste lida förfärligt
vid minnet af denna mellankomst, som väl hade
räddningen af Gerdas heder, men äfven milt vilseförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
