Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Voltaires filosofi; är resultatet af civilisationen, bildningen,
staten ej någonting menskligare, högre, kärleksrikare, än
denna de upplystas ensamma besittning af det goda: så må
man deröfver bryta stafven, så lönar det ej mödanatt
menniskan ens lyfter foten till första steget på historiens bana;
bättre hade varit, att hon förblifvit vid naturens bröst, i den
oafhängighet som i naturtillståndet finnes.
Sensualismens filosofi antog Rousseau i theoretiskt
afseende, men å andra sidan uppreste sig hans känsla
deremot, och Voltaires åsigt, 60m sammansatte all kunskap af
komparerade sensationer, blef för den förre otillfredsställande.
Det frågas nemligen, om ej vid alla dessa sensationer finnes
någonting sammanhållande? Ar "le moi" blott ett resultat
af det yttre och dess mångfald, och finnes ej en sens
com-mun, hvaraf sensationerna blott äro radiationer? Jo, den
finnes, och är den rot, hvarifrån all sanning har sitt ursprung,
fastän ej ännu utvecklad till klar och distinkt kunskap. Med
denna sens commun var Rousseau mest af alla sensualisterna
utrustad. Det synes som hans åsigt vore de största
paradoxer; men den uttalar dock endast den oförvillade känslans
vittnesbörd mot detta system, som ville göra hela
medvetandet blott till ett konstigt, af sensationer sammansatt ting.
"För att hänföras af Rousseau," säger en stor tänkare, Fichtb,
"skall man antingen vara blott litet försigkommen, då man
intages af hans stil (som står främst af all Fransysk prosa),
eller ock mycket långt kommen, då det är det rent
menskliga hos honom, som intager." Detta kommer af den
rena menskliga välvilja, hvilken dock ligger på botten af
hans paradoxer. Man är derföre färdig att gifva
Rousseau rätt, om man jemför den tafla, han framställer, med
hans samtidas filosofi. Han stod i opposition mot hela sin
tid, ja slutligen mot sig sjelf, och denna inre slitning hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
