Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
alltid en present auktoritet, och hvad som uppehöll
densamma var just dess pretention att vara Christi alltjemt
fortfarande närvaro i församlingen. Denna pretention försvann
i protestantismen. Det gudomliga blef dervid ej längre ett
närvarande, utan ett förflutet factum; men om ett sådant kan
alltid allehanda resonneras, ja det kan till och med sättas i fråga,
huruvida det någonsin existerat. Just en dylik tendens är det
som eger sitt uttryck i den absoluta idealismen, hvilken
utgår från den åsigt, att allt yttre är en tankens egen
förutsättning, och just sätter sin triumf i uppvisandet deraf, huru
tanken åter tar detta yttre inom sig. Denna idealism har
således ej förnekat nämnda christliga factum, men väl förnekat
detsamma såsom ett yttre; det ligger, enligt denna åsigt,
inom intelligensen sjelf, och det har blott hört till tankens
utvecklingsprocess, att han en gång satt det såsom yttre.
Om således den objektiva pantheismen eger sitt uttryck deri,
att genom densamma naturens princip blef satt inom naturen
sjelf, eller att naturen blef Gud, så kan det karakteristiska för
denna nyare pantheism betecknas sålunda, att tanken, enligt dess
yrkande, tar allt ur sig sjelf såsom sina egna förutsättningar
eller såsom förberedelsegrader till sin egen insigt om sig sjelf;
hvadan åsigten slutar med att identifiera Gud och menskligheten.
Det är med denna schism, om hvilken vi nyss talat, som den
närvarande tiden arbetar, och den är så mycket djupare,
som tankens verkningskrets blifvit allt allmännare, så att
han är för ingen främmande, utan tränger sig, såsom tvifvel,
på hvar och en. — Vi hafva förut sagt pantheismen vara
ett nödvändigt moment i tankens utvecklingsprocess, hvaraf
följer att denna åsigt har sin relativa sanning, ocb vi skola äfven
se till, hvilket arbete den har att uträtta. Detta består
deruti, att den är en tankens skärseld, hvilken förtärer allt det
subjektiva och tillfälliga som vill gifva sig air af att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
